Therese har just gått hem och jag sitter och funderar på om jag ska fortsätta läsa Fåraherdens dotter, som jag redan har läst 300 sidor i idag, eller om jag ska vara slö och titta på en halvdålig film med snygg huvudrollsinnehavare.

Det känns konstigt att läsa Paksenarrion-trilogin igen. Det var nog sju-åtta år sedan sist och även om upplevelsen av handlingen är ungefär den samma så upplever jag Paks på ett helt annorlunda sätt nu. Det första som slog mig, redan efter några sidor, är hur barnslig hon är. Vilken chock det var!

Jag vet inte riktigt hur gammal jag var när jag läste Fåraherdens dotter första gången, men jag minns att då var 18-åriga Paks en vuxen kvinna i mina ögon. Någon stark och mogen och imponerande. Och nu har det helt vänts upp och ner: Paks är nästan ett barn för mig. En naiv och okunnig flicka i en krigares kropp. Det svindlar, perspektivbytet. Att det kan bli så annorlunda.