Marcus Birro skriver i Aftonblajet om vilka som borde få kalla sig författare och att han inte vill buntas ihop med Linda Rosing och liknande. Haha, så pretto, tänkte jag lite roat. Men så fortsätter han med:

”Jag håller med Björn Ranelid. När den vulgäraste avarten av nöjes­världen och dess förespråkare vill kalla sig författare känns epitetet urvattnat, tömt på allt innehåll. Det handlar om att slå vakt om den sista innerliga värdigheten vi har i vårt vulgariserade samhälle: litteraturen. [...] Litteraturen är ett heligt rum, ett tillhåll för kontemplation, tröst, självspegling och värdighet. Att urvattna denna sista innerliga konstform genom att kalla varenda jävel som kan stava och är tillräckligt känd för att ge ut en bok för författare är under till och med det här landets värdighet.”

Ehm. Heligt rum? Innerlig värdighet? Det vrider sig i magen när jag läser det, så obehagligt tycker jag att det är. Visst, jag tycker också att det är fel när människor som inte skrivit sina böcker själva kallas/kallar sig författare. Men resten av texten är en sådan överdos av kultursnobberi att jag nästan blir rädd. Ack och ve, det fina författaryrket dras i smutsen av de uppmärksamhetsknarkande silikonbrudarna! Nä, allvarligt. Varför ska litteraturen vara mer värdig än någon annan kulturform? Pfft. Jag älskar det skrivna ordet, men inte tycker jag att det borde vara mer heligt än andra uttryck, bara för att det är det uttryck jag föredrar.

Det är den gamla vanliga karusellen. Viii vill vara uniiiika och exklusiiiva. När ett litet band blir känt vill de alternativa indiefjantarna inte lyssna på det längre. När vilken svenssontjej som helst har en LV-väska är de inte status längre. När kändisar skriver böcker så tycker författarna att ordet författare är förstört.

Suck.

Rädda mig från snobberiet!