Så skönt när det flyter, inga spärrar, inget vad-fan-ska-jag-skriva-nu-då, orden bara kommer utan att jag har behövt klura ut dem i förväg. Men lite flyter det iväg åt fel håll, det får inte bli för långt för det är ju meningen att novellen ska bli klar ikväll så att jag kan göra en sista genomläsning imorgon. Jag kan inte skriva hela natten, för imorgon bitti är det skola. Så sluta larva och återvänd till handlingen.

”Från taket där hon satt såg hon ut över staden. Andra kände också gryningen komma, ljuset som väntade bortom horisonten. Klor klickade över asfalten, huggtänder slickades rena, fjälliga kroppar rasslade iväg till sina hålor. När de första solstrålarna sköt över taken spände hon vingarna och flög hemåt.”

Min micro dog idag. Den sa ka-POFF, slog lite gnistor och sedan gick en säkring. Innan jag ens hade startat den – allt jag hann göra var att stänga luckan. Men. Alltså. Vrååål!

För att illustrera entuasiasmen jag känner inför att inte kunna värma matrester eller tina bröd på typ en halv minut har jag grävt fram detta foto, som jag tog för några veckor sedan vid sju på morgonen efter att ha varit vaken hela natten:

Pigg blick, jah!

I min familj är det jag och pappa som läser och skriver. Språkpoliserna som sitter (satt) vid matbordet och klagar på en särskriven rubrik i en tidning. Mamma läser någon roman ibland. Thomas läser biltidningar.

Pappa är det inte svårt att köpa presenter till. Han brukar få böcker. Mamma köper jag också böcker till ibland, men vanligtvis är det inte böcker jag själv skulle läsa, eftersom vi inte har samma smak. Men förra året läste jag Kvinnor och äppelträd av Moa Martinson, tyckte mycket om den och tänkte att den här skulle nog mamma också gilla. Så jag köpte den till henne i julklapp och några veckor senare meddelande hon att den var jättebra och att hon inte hade läst ut en bok så snabbt på många år. Då blev jag glad. Det var kul att för ovanlighetens skull diskutera en bok med henne. Imorgon är det mors dag och jag har inte köpt något ännu. En Martinson-roman till, kanske?

Ojoj. Playlisten började med Loreena McKennitt, avverkade några andra artister och band vars namn börjar på l och landade sedan på Luca Turilli. Haha! Vilken jävla flashback från min värsta power metal-period. ;)

Power metal är iofs bra köksmusik. Diska blir liksom lite roligare om man samtidigt står och ylar superfåniga textrader på dålig engelska, typ ”THIS IS ZAEPHYR’S TRAGIC DOOMSDAY WHAT WAS UNREVEALED SO EVEN TO THE PROPHET OF THE LAST ECLIPSE… LAST ECLIPSE!!!”, så att rösten skär sig.

Tur att det inte är lyhört här. :P

För en fördjupning i ämnet ”dåliga power metal-texter” rekommenderar jag följande roliga artiklar, skrivna av Tinco:

Fantasymusik från Medelhavet
Fantasymusik från Medelhavet #2
Luca Turilli – Terror genom skrift

Dagens låtar:
Loreena McKennitt – The Mummer’s Dance
Loreena McKennitt – The Myst
Lothlorien – A Stor Mo Chroi
Lothlorien – Dans en Bro
Lothlorien – Ghostwood
Lullacry – Don’t Touch the Flame

Jag gick igenom några klotterpapper och hittade en dikt, eller snarare skissen till en dikt, från i vintras. Den saknade ”studs” så jag skrev om den till sapfisk vers (eller snarare fusk-sapfisk, haha – orka bry sig om betoning). Tre rader med elva stavelser och en rad med fem. Då blev det lite bättre.

klor över asfalt flyr undan gryningen
dess söta äppeldoft allför minnesrik
och solen bleker månskimrande vingar
genomskinliga

Klicka för några veckor gammalt klotter: Read the rest of this post »

Åh skräp. Mådde så illa imorse att jag inte åkte till seminariet. Jag är restuppgifternas härskare! Ska ägna fredagkvällen åt plugg, som straff. :P

Så här i efterhand känns det extra dumt eftersom det ”trötthetsillamående” som jag får ibland på morgonen när jag har sovit för lite aldrig har lett till att jag har kräkts, hur jävligt det än har känts. Jag borde ha åkt till skolan och bara bitit ihop tills det gick över. Pucko.

Jag får väl trösta mig med att jag i alla fall har roat några personer idag. För en stund sedan gick jag genom Kista centrum och log lite för mig själv, för att jag tänkte på något roligt. Så när jag tittade upp råkade jag se rakt in i ögonen på en kille som passerade. Han såg lite förvånad ut och sedan log han stort tillbaka. Woops. Aja, hoppas att han blev glad. ;)

Jag hade köpt en stekpanna som jag bar i handen och när jag skulle gå ut genom dörrarna fick jag tränga mig igenom en grupp killar som stod ivägen. Jag såg antagligen irriterad ut, för när jag hade gått förbi dem såg jag i ögonvrån hur en av dem svepte ut med armen och gjorde ett swooschande ljud mot de andra. Jag förmodar att han föreställde mig som började veva med stekpannan. De andra killarna höhö:ade pliktskyldigt. Själv fick jag hålla mig för att inte börja skratta högt åt bilderna som dök upp i huvudet. Tänk gammal tant med handväska, fast jag med stekpanna. Ja…

Jag har just varit ute och gått i en timme. Det har varit en bortslösad dag. Eller flera bortslösade dagar. Jag har inte fått något gjort sedan jag kom hem utan har mest lodat omkring med huvudet fullt av ludd. Blöö. Tidigare idag var det iofs mycket bättre, men utnyttjade jag tillfället till att göra något vettigt? Nä. (Och skrev jag någon novell när jag var på Åland? Nä. Men på färjan hem satt jag på golvet på däck tio och skrev ungefär halva.)

Kroppsligt tillstånd:
- Pigg.
- Träningsvärk i typ hela överkroppen. Oah.
- Så djävulskt sendrag att jag vill hugga av mig fötterna. Några veckor efter att mina multitabletter tog slut, det är knappast en slump. Apoteket imorgon.

Mentalt tillstånd:
- Tio kilo bomull.

Bra saker:
- Mina Tradera-auktioner som avslutades idag kommer att inbringa 430 spänn. Wooh! Bli av med skrot, få pengar. Asbra.
- Tyngd av Jeanette Winterson är en underbart bra bok. Läs min recension.
- Mitt sötsug är svagt och nästan utrotat nu för tiden. Mycket bekvämt. Smeagol is free! Förutom när jag har pms eller mens. Då återvänder det med full styrka, har jag märkt. Jäkla hormoner. :P

Dåliga saker:
- Jag har inte gjort något pluggigt sedan förra veckan.
- Jag har inte gjort något pluggigt sedan förra veckan.
- Jag har inte gjort något pluggigt sedan förra veckan.
- Se ovan.

Jag vill uppdatera, men känner varken för att skriva eller föra över foton till datorn. Så ni får en dialog från förra veckan istället. ;)

<Vinter> Drömde om dig senaste natten.
<Vinter> Men jag kommer inte ihåg vad
<Vinter> Du var i alla fall bodybuilder-biffig. Haha! Inte så hett. ;)
<Qaz`> <-biff
<Vinter> Biffmarkus
<Vinter> Och jag typ hoppade upp i famnen på dig och du bar omrking mig. *garvar*
<Qaz`> om du hoppar upp i min famn välter jag nog :p
<Qaz`> det är nog primaten i dig som vill ha flocken starkaste hane :p
<Vinter> oiiiiih duns
<Vinter> Mm, så är det nog. Du får slå dig på bröstet och bröla lite mer ;)
<Vinter> Och odla rygghår…
<Qaz`> heh
<Vinter> Haha, eww.
<Vinter> Gör inte det, förresten ;)
* Qaz` rycker Vinter i mustachen
<Vinter> Meh!
* Vinter rycker Qaz` i stortå-håret
<Qaz`> nooees

På tal om flockens starkaste hane… :P Favoritögongodis i tv-serieknarkandet för tillfället: Ronon Dex i Stargate: Atlantis. DREGEL! Sheppard och Teyla i samma serie får se sig som utklassade. ;) Reptilhjärnan har talat.

För något år sedan läste jag Alicia Erians novellsamling Kärlekens brutala språk. Låt er inte luras av att titeln låter som en Harlequin-roman eller ett kvällstidningsreportage om kvinnomisshandel, för den är brutalt bra. I helgen läste jag Erians första roman, Towelhead. I korthet handlar den om 13-åriga Jasira som flyttar till sin stränga pappa i Texas. Hon vet inte hur hon ska hantera sin kropp och sexualitet, hennes omgivning vet inte hur den ska hantera henne heller och hon blir utnyttjad av sin granne.

Känslan som Towelhead ger är väldigt lik stämningen i Kärlekens brutala språk: brist. Att leta efter något att fylla tomrummet med. Och ibland hittar man det, ibland inte. Ofta hittar man fel och ibland känns det som är fel väldigt bra. En stund. Kanske. Eller kanske inte.

Förutom att vara gripande, tragiska, starka och jobbiga är böckerna roliga, på ett lite torrt och syrligt sätt. Väldigt roliga, faktiskt. Det känns lite skumt att roas av berättelser som handlar om utnyttjande och brist på ömsesidig värme, men Erian har ett sätt att lakoniskt berätta om hur vrickade människor är som är helt oemotståndligt. ”Vardagens absurditeter”, som förlaget Modernista uttrycker det.

Något som är väldigt bra är att Erian inte moraliserar. Hon gestaltar vad som händer och hur romanpersonerna reagerar på det, men övrigt värderande lämnas till läsaren. Jag tycker också om att hon kan skriva om sex utan att göra värsta grejen av det. Ni vet hur det är i många komedier där skämten markeras på ett överdrivet sätt så att folk ska fatta att nu-blir-det-ROLIGT. På ett liknande sätt markeras ofta sex i film och i litteratur: nu-blir-det-SEX! Så tröttsamt. Hurra för Alicia Erian för att hon kan skildra sex på samma sätt som hon skildrar allt annat. Och hurra för att hon kan skriva om tjejer som blir illa behandlade (och som behandlar sig själva och andra illa) utan att göra stackars-små-offer av dem. Trots all skit får jag känslan av att de kommer nog klara sig rätt bra ändå.

Läs!

Marcus Birro skriver i Aftonblajet om vilka som borde få kalla sig författare och att han inte vill buntas ihop med Linda Rosing och liknande. Haha, så pretto, tänkte jag lite roat. Men så fortsätter han med:

”Jag håller med Björn Ranelid. När den vulgäraste avarten av nöjes­världen och dess förespråkare vill kalla sig författare känns epitetet urvattnat, tömt på allt innehåll. Det handlar om att slå vakt om den sista innerliga värdigheten vi har i vårt vulgariserade samhälle: litteraturen. [...] Litteraturen är ett heligt rum, ett tillhåll för kontemplation, tröst, självspegling och värdighet. Att urvattna denna sista innerliga konstform genom att kalla varenda jävel som kan stava och är tillräckligt känd för att ge ut en bok för författare är under till och med det här landets värdighet.”

Ehm. Heligt rum? Innerlig värdighet? Det vrider sig i magen när jag läser det, så obehagligt tycker jag att det är. Visst, jag tycker också att det är fel när människor som inte skrivit sina böcker själva kallas/kallar sig författare. Men resten av texten är en sådan överdos av kultursnobberi att jag nästan blir rädd. Ack och ve, det fina författaryrket dras i smutsen av de uppmärksamhetsknarkande silikonbrudarna! Nä, allvarligt. Varför ska litteraturen vara mer värdig än någon annan kulturform? Pfft. Jag älskar det skrivna ordet, men inte tycker jag att det borde vara mer heligt än andra uttryck, bara för att det är det uttryck jag föredrar.

Det är den gamla vanliga karusellen. Viii vill vara uniiiika och exklusiiiva. När ett litet band blir känt vill de alternativa indiefjantarna inte lyssna på det längre. När vilken svenssontjej som helst har en LV-väska är de inte status längre. När kändisar skriver böcker så tycker författarna att ordet författare är förstört.

Suck.

Rädda mig från snobberiet!