Jag tycker inte om ordet ”könsmaktsordning”. Det låter så biologiskt och oföränderligt. Ordet brukar också ofta kritiseras för att det inte går att bevisa att det finns en könsmaktsordning, i alla fall inte Sverige. Men oavsett vilket ord man vill använda tycker jag att det finns ett klockrent exempel på att ”manlighet” (men inte nödvändigtvis män) är överordnad ”kvinnlighet”: det är bättre att vara en ”manlig” kvinna än att vara en ”kvinnlig” man. Det kan knappast bli tydligare än så att manlighet förknippas med ”bättre” egenskaper än kvinnlighet, trots att manlighet också förknippas med negativa saker som våld.

Den ”manliga” kvinnan ses visserligen som avvikande och förknippas ofta med att vara oattraktiv, men hon förknippas också med saker som styrka, självständighet och initiativtagande. Lite ”manliga” egenskaper hos en kvinna är ett steg uppåt. ”Kvinnliga” egenskaper hos en man är ett steg neråt, mot fjollighet och mesighet.

Att vara pojkflicka är lite tufft. Tjejer kan säga/skriva ”Jag är mest kompis med killar, för tjejer är så jobbiga” med en ton som signalerar att det är något de är stolta över. Men jag har aldrig hört en kille säga motsvarande sak. Och hur uppskattat är det att vara flickpojke? Eh, ordet finns knappt. Bara en sådan sak.

Och ibland föraktar jag själva tjejerna, istället för att förakta samhället som har format dem. Kanske för att slippa tänka på att det där, förminskandet, finns i mig själv också.

Hur kommer man loss? Jag vet inte. Jag tycker ju att jag är typ skitbra och ändå förminskar jag mig själv alldeles för ofta.

(* = Internationella kvinnodagen.)