Går såklart till mig. För några timmar sedan när jag dammsög familjens bil ringde Markus och meddelade att han är i Stockholm. Och jag typ ”Va, redan?!” På något sätt hade jag fått för mig att det var flera dagar tills han skulle komma hit. BRA KOLL JAG HAR.

Virr, virr. Jag är så himla rörig. Klart att det är kul att ha honom här, men det stör ju min pluggplanering en aning. Tur att han kommer vara ganska upptagen med sina skruttbilar så att jag inte blir alldeles för mycket distraherad. ;)

Nu ska jag gå upp på vinden och leta efter Ronja rövardotter och Mio, min Mio. Astrid-tentan ska vara klar på onsdag och den verkar bli väldigt lätt att skriva. Hurra för det. Homo-tentan* ska vara klar på måndag veckan efter tillsammans med 4-5 sidor extra uppgifter för att jag var frånvarande så mycket (den kursen krockade med litteraturkursen hela tiden). Blörk.

* = Homosexualitetens historia och kultur.

För ungefär ett år sedan skrev jag en dikt som jag kallade Amasondröm. Sista styckena var så här:

Jakten är över
min väg är en promenad genom solsystemet
Inte Vintergatan
men en Sommarväg
brännande genom fotsulorna sin hetta

Mina bara fötter har mjuknat

Idag bläddrade jag i senaste numret av Ponton, som publicerar ungdomars texter och bilder, och blicken fastnade på en dikt med följande rader:

Så var det då över
min väg åter en promenad
tillbaka genom solsystemet

Inte vintergatan
utan en sommarväg
mina fötter har mjuknat

Hej och hå. Det är liiite för likt för att vara en slump.

Var går gränsen mellan inspiration och stöld? Inte vet jag. Men jag undrar hur bra det känns att bli publicerad med en text som man i stort sett har norpat från någon annan. Det händer att jag snor rätt vilt när jag skriver ibland också, men jag skulle inte skicka in en sådan härmapa-text till en tidning med mitt namn under.

Det känns ganska komiskt. Jag har ibland varit lite sur på mig själv för att jag inte skickade in något till Ponton innan jag blev för gammal. Men kolla, på sätt och vis finns ju mina ord i den nu. Inte för att någon vet om det, men jag kan ju ändå sitta här och flina för mig själv över dumma 17-åringar. Haha. ;)

Kviddevitt, typ.

Källaren.

Mellangolvet.

Stora dansgolvet.

Förfest: jag är en finnig padda med upproriskt hår, Markus är emo. ;)

Markus satt och grejade med en ratt till en av sina bilar.

Markus: ”Min ratt är större än din.”
Jag: ”Men jag har två.”
Markus: ”Jag har tre.”
Jag: ”Fan…”

Buhu.

Får väl starta en ny trend eller något. :P

För någon månad sedan beställde jag en badanka från Miss Smith. Vem har sagt att man måste ha ett badkar för att ha en badanka, liksom… Jag hade tänkt att den skulle sitta på handfatet och se söt ut men när jag öppnade paketet var badrummet så ostädat att jag ställde ankan på tvn istället och där har den blivit kvar. Heh.

Jag har en badanka på tvn och dammsugaren mitt på golvet och en balansboll som rullar omkring mellan spisen och kylskåpet beroende på vart jag sparkar den när jag går förbi och kassar med ouppackade grejer under köksbordet och högvis med böcker bland disken på köksbordet och stora dammråttor i badrummet och grus på golvet och kassarna med returpapper och sånt har på något sätt lyckats beblanda sig med smutstvätten. Fy fan vad jag är luffig. Tur att Markus kommer hit i helgen. Eftersom jag inte vill att någon ska se den här röran så betyder det att jag kommer städa imorgon. Jag skulle inte ens släppa in Thomas som det ser ut nu och då är det illa.

Tur att mina krukväxter är tåliga. Igår när jag tittade på House upptäckte jag att de såg lite ledsna ut och då vattnade jag dem med det som råkade vara kvar i min vattenflaska som jag alltid har bredvid sängen. Jag skulle bli en hemskt dålig mamma. ;)

Egentligen hade jag redan bestämt mig när jag terapiskrev det förra inlägget. Hela jag hade bara inte greppat ännu att innerst inne var beslutet redan fattat. Jag litar på magkänslan. Och på klicket i huvudet. När det klickar ska man lyssna, annars kommer man ångra sig.

Om jag hade varit den typ av person som väljer ”vettigt” framför magkänslan hade jag inte haft en d-uppsats i litteraturvetenskap att pilla med nu, utan då hade jag väl varit typ färdigutbildad receptarie med jobb på Apoteket eller något annat stabilt och vuxet. ;)

(Terapiskrivande.)

Min plan har de senaste två åren varit att börja på Biblioteks- och informationsprogrammet i Uppsala hösten 2007, dvs. i höst. Förut var behörigheten 80 p, men från och med i höst kommer det vara ett masterprogram. Det innebär, insåg jag för ungefär en månad sedan, att för att vara behörig behöver man en kandidatexamen. Reaktion: shit pommes frittes jävlar i helvete! Ungefär. Men jag bestämde mig också snabbt för att det skulle jag klara: jag skulle plugga röven av mig i vår, fixa alla släpande poäng och ta den där jäkla examen.

Lite senare läste jag att inträdesprovet (vad fan, inträdesprov, har de hybris?!) för behöriga sökande kommer att vara i slutet av maj. Ehm, jaha. Jag kommer bli behörig i juni, om alls. Så jag mailade utbildningsexpeditionen och frågade hur det blir med dem som inte är behöriga innan kompletteringen för man brukar väl få komplettera osv osv. Jag fick svaret att mina frågor hade skickats vidare till ABM-institutionen och ännu har jag inte fått något svar därifrån.

Och den senaste veckan, då jag har väntat på svar, har jag börjat vackla. Jag vet att jag kan hinna ta en kanditat om jag skärper till mig, för när jag väl får upp tempot och är koncentrerad så är jag jävligt snabb. Men jag är inte längre säker på att det är värt det.

Jag vet inte om det är värt att ha konstant panik resten av terminen. Och jag vet inte om det är värt att ”offra” min d-uppsats i poängjakten. Eftersom jag inte har några planer på att bli forskare så är den här uppsatsen förmodligen det största arbetet jag kommer göra inom litteraturvetenskap och jag vill inte hafsa ihop den bara för att få poängen, utan jag vill att när den är klar ska jag kunna känna att den är bra och ordentligt gjord.

Ja, ni märker vart det här är på väg… Att skjuta fram Uppsala ett år. Kan jag verkligen göra det? När jag för en gångs skull i mitt liv har haft en plan, en viktig plan som jag har hållit fast vid länge, så sitter jag nu och överväger att slänga den i soporna. Eller inte slänga den, men hänga in den i garderoben för ett år. Är jag helt dum?

Till saken hör också att för ett tag sedan sprang jag på Elin, som berättade att hon har hoppat av d-kursen och börjat på Skönlitterär gestaltning istället, en kurs då man jobbar med ett längre verk över hela terminen. Och då klickade det någonstans i bakhuvudet. Ända sedan Litterär gestaltning på gymnasiet har jag velat gå någon mer skrivarkurs, inte för att ”lära” mig skriva utan bara för att skriva. Jag behöver oftast en spark i baken för att skriva något längre än dikter, annars prioriterar jag tyvärr ofta annat som innebär mindre motstånd och jag vill inte tappa bort mina ord och sluta utvecklas bara för att jag är lat.

Kreativt skrivande i höst, Skönlitterär gestaltning våren 2008 och sedan Uppsala hösten 2008. Det vore fan något. Det skulle vara underbart. Och det skulle vara så så jävla inte vettigt.

Å ena sidan: det är bara ett år, ett år är kort, jag har hela livet på mig.
Å andra sidan: det är ett helt jävla år, ett år är lång tid, jag borde sluta flumma runt och se till att få en utbildning som leder någonstans.

För att inte tala om pengarna. Jag borde verkligen inte dra på mig mer studielån bara för att sitta och typ göra skrivövningar och skriva noveller, utan spara det till Uppsala-tiden. Inget studielån betyder jobba. Jobba betyder urk. ;)

Biblioteks- och informationsvetenskap är en möjlig väg till ett icke-sugigt jobb. Två terminer med skrivarkurser är kärlek och drömmar.

Förvirrad.

Hjääälp.

Jag skrev förut att jag inte var klar med vintern ännu, men jag kan såklart inte vara arg på vädret när det är så här:

Kista.

Centralen, blå linjen.

På ICA idag fick jag hjälpa en förvirrad man att köpa bindor. ”Min 11-åriga dotter har just fått mens och jag har ingen aning om vad jag ska köpa.” Heh.

Förresten, till den milslånga listan med onödiga produkter kan vi nu lägga trosskydd med blomdoft. Alltså allvarligt?! Vem fan vill lukta blomma i trosorna? Jaja, en hel del, antar jag, för tillverkarna har väl koll på vad kunderna efterfrågar. Men löjligt är vad det är. För att inte tala om hur dumt det är att gå omkring med något parfymerat tryckt mot underlivet.

Det är väl bara en tidsfråga innan vi också får parfymerade tamponger och fittdeo, som finns i exempelvis USA. Det är så jävla illa. Snacka om att försöka blåsa upp mensäckel-nojan så mycket som möjligt bara för att tjäna pengar. Spä på kvinnors oro över att vara ”ofräscha” bara för att sälja. Sälja saker som är dåliga för kroppen, dessutom. Parfymerade prylar ska hållas borta från muffen.

Nu ska jag fan beställa en menskopp i protest mot alla fåniga bind- och tampongtillverkare.

Och för den rubriken får jag väl en bomb i brevlådan… ;)

Klafsade runt i skogen igår. Det såg vårigt ut och duggregnade. Ursäkta mig, men jag är inte riktigt klar med vintern ännu.

Det suger att söka jobb. Det suger att alla jobb som verkar det minsta icke-sugiga kräver erfarenhet som jag inte har.

Kyrkogårdsarbetare, exempelvis. Det verkar trevligt. Kyrkogårdar är mysiga och man får vara utomhus och behöver inte hantera en massa jobbigt folk. De döda gör ju inte så mycket väsen av sig. Men man måste ha körkort. Snorf. Enda gångerna jag verkligen blir irriterad på mig själv för att jag inte har körkort är när jag letar jobb. :P

Bläddrade i senaste ELLE idag. Jessika Gedin är ansvarig för boksidan och hennes krönikor brukar vara rätt roliga att läsa. Men nu tycker jag att hon har gjort bort sig. Jag klipper några rader ur krönikan:

Men när jag börjar läsa manuset och inser att det är noveller så kan jag ändå inte låta bli att tänka: Varför det? Mirja Unge kan ju redan skriva. [...] noveller känns ofta som de försiktiga stilstudier man skriver i väntan på eh … de riktiga böckerna. Romanerna.”

Avslutning:
Men jag vill ha mer, inte mindre. I synnerhet om det är bra. Så Mirja, är det verkligen för myckt begärt?

Hah. Klart att Gedin får föredra romaner framför noveller. Men är det verkligen för mycket begärt att en litteraturkritiker ska låta bli att klassa den litteratur hon personligen föredrar som mer ”riktig” och därmed den hon inte gillar som mindre ”riktig”?