(Den här texten skrevs till kursen om barn- och ungdomslitteratur i höstas.)

Beverly Lyon Clark skriver i Kiddie Lit. The Cultural Construction of Children’s Literature in America om hur Louisa May Alcotts romaner i allmänhet och Little Women i synnerhet har behandlats i kritik och litteraturhistorieskrivning.

Little Women har ända sedan första delen gavs ut 1868 varit otroligt populär bland allmänheten, långt in på 1900-talet. Trots att Alcott skrev den för flickor var läsarna till en början en mycket bred grupp, för på 1800-talet var inte gränsen mellan litteratur för vuxna och litteratur för barn lika skarp som den senare kom att bli. Litteraturkritiken behandlade boken med respekt och ofta entusiasm. Allt eftersom den gränsen blev tydligare och barnlitteratur allt mer klassades som sämre blev kritiken mot Alcott mer negativ, för att sedan försvinna helt. I nedvärderingen av barnböcker fanns det dock exempel på att vissa pojkböcker behandlades bättre än flickböcker. Förutom att ”barn”-stämpeln blev en negativ faktor i receptionen av Alcott, skriver Clark också att Alcott förnekades konstnärlig förmåga på flera sätt: hon skrev ”för” realistiskt och hennes språk var slarvigt och ibland felaktigt.

Efter sekelskiftet ”försvinner” Alcott nästan helt ur litteraturhistorieskrivningen – till och med hennes mindre kände far behandlas oftare. Först på 1940-talet tas hon upp igen. Från 1960-talet har det varit en konstant ökning av antalet som har forskat om eller på annat sätt skrivit om Alcott. Till detta finns det flera orsaker. En är att barnlitteraturens status undan för undan har höjts och den akademiska världen har börjat se den som värd att behandla. En annan är andra vågens feminism på 1970-talet. I synnerhet inriktningen på ”cultural feminism”, på kvinnors erfarenheter, ledde till ökad uppmärksamhet för Little Women.

Alcotts öde i litteraturhistorien är inte unikt. Som Clark skriver var ett av den kulturella elitens kriterium för bra litteratur runt mitten av 1900-talet ”universality”. En bok som Little Women kunde inte räknas som universell eftersom den riktade sig till och handlade om flickor. Som många feministiska forskare har visat så har begrepp som ”universell” och ”allmängiltig” i praktiken inte handlat om vad som är relevant för människor i allmänhet, utan i själva verket om vad som är relevant för de män som har haft makten att bestämma vad som är ”universellt”. Endast böcker som män – eller rättare sagt vissa män – ansåg att de kunde relatera till var universella. Det kan förklara varför vissa pojkböcker ansågs vara bra litteratur, trots att litteratur för barn generellt sett inte alls värderades lika högt som litteratur för vuxna.

Det är rimligt att anta att många andra författare som var kvinnor och/eller skrev om kvinnor eller flickor liksom Alcott inte räknades som viktiga eftersom ”kvinnolitteratur” och ”flickböcker” inte ansågs ha någon allmänmänsklig relevans – de var ju bara för kvinnor, eller för de barn som skulle komma att bli kvinnor.