Jag hade spanat in ett par stövlar på Skopunktens hemsida och igår åkte jag in till stan och köpte dem. Yes, äntligen stövlar! Av bara farten plockade jag på mig ett par sneakers också, vilket var bra eftersom samtliga tre par jag har ser skabbiga ut och två av dem läcker in vatten. Jag blev själv lite förvånad, för jag brukar inte alls tycka om guld, men de där gillade jag. Skorna med remmarna tog jag mest för att det var ”Ta 3, betala för 2″. Förmodligen kommer jag använda dem en gång, konstatera att de ger skavsår och sedan lägga dem i någon klädinsamling. Heh.

Att jag hittade både stövlar och skor som passade på samma dag är lite smått otroligt. Att prova skor orsakar ännu värre ”jag är missbildad” eller snarare ”alla kläder är missbildade”-utbrott än att prova byxor. Och då är det illa.

Jag har ärvt mycket av mitt utseende och min kroppsform från mamma. En del av arvet är bra, en del är mindre bra. Till det mindre bra hör ett par breda fötter, som gör att jag ofta måste köpa skor som är för långa, vilket ibland kan ge en viss känsla av att gå omkring med ett par kanoter på fötterna. Dessutom är skor ofta snyggare i mindre storlekar. (Uäää. I-landsproblem.)

Tur att jag varken har en smak eller livsstil som kräver klackar och remmar och ”finskor”. Skor för fina och festliga tillfällen passar nämligen aldrig – de som är tillräckligt breda glappar både fram och bak. När jag gick på högstadiet ville jag ha ett par högklackade sandaletter. Men jag hittade aldrig några som passade och lika bra var väl det, då räddades från att jag vingla omkring som en idiot och bryta fötterna av mig. Länge leve sneakers och kängor.