Jag hade tänkt skriva om de senaste dagarna, men eftersom jag har ägnat de senaste tjugo minuterna åt att med säkerhetsnål (orkade inte leta efter en vanlig nål, haha) och pincett gräva ut en jävla sticka ur min fot så ska jag nog gå och lägga mig nu och skriva imorgon (läs: senare idag) istället. Ynklig såg den ut också, stickan alltså. Var det den där lilla skiten som gjorde så ont? Haha.

Det är förresten komiskt hur hjärnan funkar. Jag hade haltat lite i några timmar på grund av stickan. Oftast kändes den inte, men om jag råkade sätta ner foten i en viss vinkel gjorde det förbannatjävlaskitont. Rädd för smärtan gick jag alltså lite snett. Så när jag strax innan tio bytte tåg i Karlberg och gick längs perrongen insåg jag plötsligt att jag gick helt normalt. Under tiden jag hade suttit och läst på tåget hade jag helt enkelt glömt bort att jag hade en sticka i foten. Och så fort jag blev påmind om det började jag halta igen. Det gick liksom inte att hindra. Jag gick och tänkte arga tankar om hur löjligt det är att inte kunna styra sin egen fot, men de delar av hjärnan som omedvetet vill undvika smärta är tydligen starkare än de delar som medvetet vill gå normalt.

SMÄRTCHOCK:
sticka i foten kan
vara DÖDLIG sjukdom
150000 svenskar
DRABBADE

Ondska.

Sött.

Sommar.