Expressens krönikör Marie Söderqvist skrev för någon vecka sedan något om abort som jag tyckte var dumt, men sedan glömde jag bort det. Nu har hon skrivit en till krönika om ämnet, och den är rätt absurd. Inte så mycket för att hon har en annan åsikt än jag, för det får hon ju ha även om jag inte gillar den, utan för att hennes argument är minst sagt tvivelaktigt framlagda (läs kopplingarna hon gör mellan Leylas situation och möjligheten att lätt göra abort, eller mellan ”Jag har också gjort abort”-kampanjen och kommunism).

Ur krönikan:

Jag utgår från att det är naturligt att vara ledsen när man bestämmer sig för att avsluta sitt eget barns liv. Har man den minsta känsla för den egna kroppen, för tanken på att det faktiskt just har uppstått ett nytt liv inuti en själv, bör man nog tycka att abort är jobbigt, sorgligt och kanske egentligen onödigt.

Men Tora Breitholtz och Elin Johanson är tack och lov inte vilka unga kvinnor som helst. För jag är helt säker på att inga vanliga friska unga kvinnor skulle ställa sig på Drottninggatan i Stockholm och dela ut t-shirtar med det påtryckta meddelandet ”Jag har också gjort abort”.

Vem tror hon att hon är egentligen som bestämmer vad som är rätt att känna eller vad som är naturligt? Jag avskyr när folk använder ordet ”naturligt” i sina argument, för då går hela diskussionen åt fanders. Den allsmäktiga natuuuuren kan man ju liksom inte argumentera mot. Men Söderqvist tycker i alla fall att om man är en ”frisk” och ”naturlig” kvinna så är abort jobbigt och sorgligt. Om man inte tycker att det är sorgligt att avsluta en graviditet man inte vill genomgå och förhindra födelsen av ett barn man inte vill ha, är man onaturlig och störd då? Tja, vill man inte ha barn kanske man är ”onaturlig” i strikt biologisk mening. Men så tråkigt för henne då att människor består av mer än bara grundläggande biologiska drifter för släktets fortlevnad.

Eftersom jag aldrig har varit gravid kan jag såklart inte veta hur jag skulle reagera, men jag har väldigt svårt att tänka mig att jag skulle tycka att jag hade avslutat mitt ”eget barns liv”. Vilket barn? Ett barn enligt mig är en levande människa. Ett 10-veckors foster är inte en levande människa. Det är inte ett barn i mina ögon. (Men självklart förstår jag att de som vill ha barn tycker att de har förlorat ett barn om de får missfall eller övertalas till att göra abort av någon anledning.)

Gah.

Men… Jag ska också moralisera lite. Jag har läst förut att var fjärde graviditet avbryts med abort och att nästan var tredje svensk kvinna har gjort abort. Jag vet inte om sifforna stämmer, men om de gör det så är det ju helt absurt höga siffror i ett land där det är ungefär lika enkelt att skaffa preventivmedel som att köpa mjölk. Använd, vad fan. Och skiter det sig någon gång så finns det dagen efter-piller – de är visserligen inte så bra för kroppen, men i alla fall bättre än en abort. Jag kommer ihåg när jag gick i ettan på gymnasiet och det var några tjejer i tvåan som stod i samma omklädningsrum och pratade en massa om abort. ”Ja, jag ska göra min andra abort snart. Fan vad jobbigt, men det råkade bli så.” Men dumma människa med en lika dum pojkvän.