Tentan blev klar i alla fall, det var inga problem att skriva igår. Men inte är det frid och fröjd för det. Nej, jag har sådär 4-5 sidor extrauppgifter att skriva också för att jag hade förmodligen mer frånvaro än närvaro på senaste delkursen. Och samtidigt som jag måste få dem klara ska uppsatsen börja skrivas. Wohoo!
Vilken otroligt asig situation jag har satt mig själv i. Och det är ju inte så att det är synd om mig för att jag har råkat klanta mig eller så. Nej, jag har fullt medvetet grävt en idiotisk jävla grop åt mig och sedan lika medvetet hoppat ner i den, bara för att jag helt enkelt inte brydde mig om att låta bli. Och nu står jag där nere och krafsar på väggarna och surar över att det kommer vara jobbigt att komma upp igen. Bra jobbat, Maria. Verkligen.
Jag undrar om jag har en släng av vårdeppighet eller något liknande, för jag minns att jag var nästan lika apatisk och jävlig någon gång runt april förra året. Fast då skötte jag i alla fall pluggeriet på ett acceptabelt sätt. Det gör jag inte nu. Jag kommer såklart ta poängen, men jag hade ju kunnat göra det på ett smidigare sätt än att skriva en massa extrauppgifter. TYP GENOM ATT VARA PÅ LEKTIONERNA. GAH!
Och den här apatin har också lett till att jag inte har brytt mig om att leta sommarjobb ordentligt. Jag har sökt några, men man måste ju bomba halva stan med ansökningar för att få något och det har jag inte gjort så det är väl bara att konstatera att det har skitit sig ännu en gång.
Den panka tid nu kommer, med lust och fägring stor…
Nåja. Överlever gör jag i alla fall.
B-uppsatskursen började idag. I min grupp, som består av 13 personer, har alla utom jag valt 1900-talslitteratur. Hela fyra stycken har snöat in på Clarice Lispector, vilket i och för sig är förståeligt – hennes novellsamling Familjeband var en av wow-upplevelserna för mig den här terminen. Själv kommer jag kräla omkring i mörka borgar tillsammans med Ann Radcliffe och utforska kopplingen mellan 1700-talskvinnornas ställning i samhället och den instängdhet som präglar många gotiska romaner. Eller något i den stilen.
Tentalitteratur.
Till hemtentan fick vi fem frågor att välja två av. Jag valde följande:
Vilken betydelse hade den Nya kvinnan-diskursen och erosideologin för Edith Södergran? Förankra ditt resonemang i en eller flera dikter.
Skriv om det svenska trettiotalet. Vad kännetecknar primitivismen? Hur förhåller sig Moa Martinson, Harry Martinson och Stina Aronson till denna litterära strömning? På vad sätt kan man göra en feministisk omvärdering av modernismbegreppet och vad innebär det för litteraturhistorieskrivningen?
Den första blev nog helt ok. Den andra, däremot… När jag hade skrivit klart den och tittade på frågorna igen började tvivla på att jag faktiskt hade besvarat dem. Men ja. Gjort är gjort. Förhoppningsvis funkar det ;)
Frågorna jag dissade:
Hur tematiseras medvetande, minne och tid i Virginia Woolfs Mot fyren och Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt, del 1?
Med tanke på att jag inte läste litteraturen till Woolf & Proust-veckan verkade det dumt att välja den…
Välj ett verk i ett kvinnligt respektive ett manligt författarskap ur kurslitteraturen. Analysera förälder–barn-förhållandet i de båda verk du valt, gärna med ett psykoanalytiskt perspektiv.
Jobbigt av två anledningar. Ett: måste välja själv. Två: PSYKOANALYS. :P
Jämför en text av Katarina Frostenson med en text av Stig Larsson. Fundera över likheter och skillnader mot bakgrund av det ”postmoderna” 1980-talet.
Postmodernism lämpar sig inte för vettig tentaskrivning enligt min hjärna.
Vidare om psykoanalysen… För någon vecka sedan läste jag en artikel från 80-talet där någon Fredrik Agrell applicerade en massa lacanskt blaj på Stig Larssons Autisterna (skum bok för övrigt, växlar mellan att vara äcklig och bra eller både äcklig och bra samtidigt). Säkert jätteintressant för dem som gillar psykoanalys. Jag är inte direkt överförtjust, om man säger så, för ännu har jag inte läst någon som har använt sig av psykoanalysen som litterär analysmetod utan att det blir förbannat knöligt. Jag menar:
”Man kan måhända hävda att Autisterna genom sin fiktionalitet, genom sina normbrott, genom avsaknaden av karaktär och handling etc. representerar en slags ”avsubjektifiering” av texten, att subjektsrepresentationen är eliminerad ur verket. Men i vår analys är Autisterna ett projekt som på ett eller annat sätt möter ett modernistiskt eller postmodernistiskt krav på en adekvat representation av subjektet i det litterära verket. Vi söker spåra ett lacanskt afanisiskt subjekt genom den meningsproduktion som vidlåter Autisterna och genom dem språksyn som romanen uttrycker. Denna subjektsrepresentation förnimmer vi på alla nivåer i romanen; en subjektsrepresentation genom den samlade textualiteten.”
Äh, men gå och lägg dig. Dessutom hatar jag att som läsare bli indragen i analysen genom att han skriver ”vi” och ”vår”. Det är hans text, inte min. Eller kanske syftar han med ”vi” kanske på sig själv, så att hans jag också är ett splittrat subjekt som i Autisterna. Haha, vad rolig jag var nu :P
Haft sönder ett persiennsnöre. Nu får jag bo i halvmörker, som någon jävla vampyrwannabe.
…flängde jag omkring. Åkte först till Sollentuna bibliotek för att låna om försenade böcker, sedan till Universitetsbiblioteket för att låna de böcker jag behöver till uppsatsen och som hade försvunnit från Stadsbiblioteket. Nu har jag tre lånekort, haha. (Fyra om man räknar med kårkortet från Södertörn.) Sedan sprang jag förbi SF-bokhandeln för att köpa senaste numret av 
