Vad arg jag blir! Har suttit och pillat en massa med den nya layouten och det vill sig verkligen inte… Jag är skitnöjd med själva utseendet, men rent praktiskt så lyckas jag inte lösa det. Vilket känns aspatetiskt eftersom det borde vara en så enkel grej. Det märks att jag inte har kodat något nytt på evigheter, för varje gång jag försöker lösa något så rör jag bara till det ännu mer. Bläää. För tillfället har jag en halvt acceptabel nödlösning med iframe och javascript-scrollbar, men det är ju inte så jag vill ha det egentligen. Grr! Får se om jag har en hjärna imorgon.

Och så vann Carola Melodifestivalen. Lite irriterande. Jag hejade på BWO. Jag hade inte sett dem uppträda förut, och… Oj. Killen som sjunger har ju en helt otrolig utstrålning. Så mumsigt.

Äh, man ska göra som Finland och skicka ett band som Lordi till Athen. Helt hysteriskt :D Ladda ner videon till deras vinnarlåt här.

Moahaha…

You Are 38% Evil

A bit of evil lurks in your heart, but you hide it well. In some ways, you are the most dangerous kind of evil. How Evil Are You?

Men äh. Flera av sakerna jag kryssade i var det skitlänge sedan jag gjorde. Exempelvis när jag tjuvringde eller snodde något, då var jag ju liten. Eller när jag sa så elaka saker att jag fick någon att gråta, det var också förbannat länge sedan. Jag var mer evil som barn/ung tonåring än jag är nu ;)

Det har varit mycket Edith Södergran i kurslitteraturen den här veckan (bra timing med tanke på Södergran-symposiet förra veckan.) Jag läser sällan lyrik, men vissa poeter fastnar jag för. Södergran är en av dem och den här veckan har jag verkligen fattat vad det är som är så tilltalande för mig i hennes dikter. Det är jaget i dikterna, detta starka jag som tar sig rätten att vara hur mäktigt som helst, att tala till berg och gudar och inte låta sig tystas av något. Som rättframt säger ”Jag är stark”, ”Jag sjunger som jag vill” och ”Jag följer ingen lag. Jag är lag i mig själv.” Visst tycker jag om resten också, de vackra orden med all besjälad natur och hennes gudinnor, amasoner och sagovarelser men hennes ”jag” står framför allt det där.

I förordet till Septemberlyran visar sig samma Edith-jag som finns i dikterna, fast på riktigt: ”Min självsäkerhet beror på att jag har upptäckt mina dimensioner. Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är.”

Och hör sen. Så skönt det är att läsa något sådant efter alla 1800-talsförfattarinnor som förminskar och nedvärderar sina texter och sig själva som författare.

Solen har kysst mig. Så kysser ingenting på jorden.

För ett tag sedan såg jag Blade Trinity. Vad jag tyckte om den kan ni läsa bland mina filmrecensioner, för här ska jag skriva om något annat. Filmen må vara tuff action rakt igenom, men vad som verkligen golvade mig var Jessica Biel. Shit! Ibland har jag sett henne skymta förbi i den där spyframkallande tv-serien på femman, Seventh Heaven. Och så dyker hon upp i tredje Blade-filmen och ser ut som… en riktig actionhjälte. Det dök upp en minnesbild från något tv-program jag hade sett, där hon berättade om träningen som skulle få henne att se ut som en seriefigur. Snacka om att det lyckades. Jag blev så fascinerad, för hon ser så tuff och i stort sett perfekt ut. (I mina ögon, dvs. Jag vet att många tycker att det där är för mycket muskler för en tjej.) Om hon någon gång känner för att byta sin kropp mot en klen och försoffad variant så ställer jag helt klart upp och tar över hennes.

Ibland blir jag lite trött på alla dessa rövsparkande tjejer i filmer och tv-serier som ser ut att vara 160 cm långa och väga typ 45 kilo. Det känns lite som att för manliga actionhjältar är det ”ju mer muskler, desto bättre” som gäller, medan det fortfarande är viktigt för en kvinnlig actionhjälte att se söt ut i en liten klänning. Därför blir jag glad när jag får se kvinnliga actionhjältar som faktiskt ser ut att kunna slå ner någon, utan att behöva vara ”The chosen one” som Buffy eller genetiskt förbättrad som Max i Dark Angel. Ett exempel är Lucy Lawless som spelade Xena. Hon var i och för sig inte så tydligt muskulös, men hon var i alla fall inte liten och späd. Jennifer Garner som Elektra i tråkdåliga Daredevil och dess nästan lika dåliga spin off Elektra, blir nu petad från platsen som min favoritmuskeltjej av Jessica Biel som Abigail Whistler. Jag ställer visserligen inte några direkta krav på att actionfilmer/serier ska vara realistiska, men liiite rimliga förutsättningar kan väl karaktärerna ändå få.

Bring it on, Buffy ;) (Jennifer Garner, Jessica Biel och Sarah Michelle Gellar.)

Jessica! (Jag snöar in på saker tillfälligt ibland. Ni märker vad det är just nu…)

Jag stod och kokade pasta. Så kom Thomas och klagade över att vi inte hade någon sås, tog ut en påse riven ost ur kylskåpet, kastade upp den i luften och sparkade till den med hälen så att den flög iväg och landade på spisen med ena hörnet på den varma plattan. ”Aaaakta!” tjöt jag, men tog inte bort den fast jag stod närmast. Tillfällig handlingsförlamning. Han kastade sig fram och ryckte undan påsen innan den hann smälta. Sedan skrattade vi så att vi skrek, ungefär. Och det är ju inte direkt ovanligt. Just sparka ostpåse har visserligen inte inträffat förut, men det är ofta saker som hamnar där de inte ska vara eller går sönder. (Och då tittar vi menande på varandra och en av oss säger kanske ”Tänk om…” och det betyder såklart ”Tänk om mamma hade sett.” och sen garvar vi ännu mer.) Går andras matlagning också till på det här viset, med saker flygande i luften som regel snarare än undantag, eller är det en syskongrej? ;)

Frosk.org – helt otroliga fotografier. Jag ska inte ens slösa ord på att försöka beskriva dem mer, gå dit och titta själva istället.

Vi var på Club Nemus igår, en festverksamhet som startades av några gamla gymnasiekompisar. De började med att ha fester i en ungdomslokal i Edsberg, sedan på Viper Room och igår var det på Hard Rock Café för andra gången. Lite coolt, jag har aldrig varit där förut. Men förbannat dyrt var det i baren, 114 spänn för en drink… :P Hur som helst så var det skitkul. Dels för att alla tjejerna var samlade för första gången på evigheter, dels för att jag inte har dansat på hur länge som helst och dels för att jag fick träffa några gamla kompisar som jag i stort sett bara träffar på Nemus-festerna.

Konstateranden:
* Det är dumt att i bästa fjortisstil smuggla in en halvdrucken ciderburk i bussen genom att försöka ha den i väskan där den inte få plats. Fick cider på jackan och fina näthandskarna. Nu luktar de slisk.
* Jag är fånigt lättpåverkad numera.
* Jag pratar inte så korrekt svenska vid tre på natten (”Ska du inte köpa en bäbiskläder?”).
* Kvällens bästa citat, Anna till oss andra: ”Hörni grabbar och Therese…”

Jag och Anna.

Therese och Hanna.

Therese och Frida.

Gene och Anna ;)

Frulle och Hanna.

Jag och Frulle. Undrar varför jag ser så skeptisk ut, haha.

Hemväg.

Mer bilder finns i mitt nya fotogalleri.

Nu funkar usb-portarna igen. Det kan ju liksom vara en fördel att de inte står som ”disabled” i BIOS-setupen :P Här är några foton från de senaste två veckorna…

På Lagerhaus har de choklad med Marilyn-papper. Tänk, choklad man köper för pappret och inte för innehållet… ;)

Spöksnö.

Jag trotsar kylan i linne.

Sprak.

Grymt god lunch förra veckan.

Extramaterial till Sagan om ringen. Asroligt.

Idag var det internationellt symposium på Söderntörn, ”Vad är mitt hemland?” Edith Södergran och den Nya kvinnan mellan öst och väst. En hel hög med forskare, professorer, författare och liknande folk föreläste om Edith Södergran och hennes lyrik utifrån alla möjliga perspektiv. Mest intressant var när de berättade om hur hon har betraktats inom litteraturforskningen. ”Södergranforskningens Janusansikte”, sa Ebba Witt-Brattström och det är verkligen otroligt hur synen på Edith har växlat med tiden. Första gången hennes verk togs med i en rikssvensk antologi, Levande svensk dikt från 1928, så plockades verser bort ur dikten ”Dagen svalnar…”. Och vilka strofer fick inte vara med? Jo, dessa:

II
Du kastade din kärleks röda ros
i mitt vita sköte –
jag håller fast i mina heta händer
din kärleks röda ros som vissnar snart…
O du härskare med kalla ögon,
jag tar emot den krona du räcker mig,
som böjer ned mitt huvud mot mitt hjärta…

IV
Du sökte en blomma
och fann en frukt.
Du sökte en källa
och fann ett hav.
Du sökte en kvinna
och fann en själ –
du är besviken.

Att skriva så gick tydligen inte för sig :P Ebba var som vanligt rolig att lyssna på. När hon kom av sig lite och glömde den formulering hon hade tänkt sig angående tidiga Södergranforskares nedlåtande syn slängde hon helt enkelt ur sig ”Många farbröder tyckte väldigt synd om Edith, okej?”. Hehe.

Sorgligt nog missade jag det jag helst hade velat se. Dagen inleddes nämligen med att Stina Ekblad läste några av Ediths Södergrans dikter, och då satt jag på ett som vanligt försenat tåg. Jag hade tagit ett extra tidigt för att vara säker på att komma i tid, men nej. Det är tydligen hopplöst. Men efter den första paneldiskussionen läste hon en till. Åh, lycka. Det var riktigt, riktigt mäktigt. Vilken kraft.

Mina vänner göra sig en falsk bild av mig.
Jag är icke tam.
Jag har vägt tamheten i mina örnklor och känner den väl.
O örn, vilken sötma i dina vingars flykt.

Några andra personer som gjorde ett bestående intryck… En snygg danska som såg lite lustigt felplacerad ut bland de andra, mycket gråare forskarexistenserna. Hon verkade vara en bra föreläsare, synd bara att jag knappt förstod hälften av det hon sa :P En docent från Helsingsfors som helt klart var den sortens akademiker som trivs bättre med att skriva böcker än med att prata om böckerna i fråga. Stackarn. Men han sa väldigt intressanta saker när han väl fick ur sig orden. Och så en mysig liten tant från Vasa, docent och dessutom författarinna till en himla massa diktsamlingar. Hon talade om apostrofen i Södergrans diktning. Jättekul. Så vill jag också vara när jag är 75.

På kvällen skulle det vara Söderngran-afton på Svenska akademin, där Katarina Frostenson, Mara Lee och Tua Forsström skulle prata om Söderngran som litterär föregångare. Men efter tre på dagen var jag så otroligt seg att jag gav min biljett till en mindre trött kurskamrat. Skönt att åka hem istället för till stan, även om det säkert skulle varit jätteintressant.

Idag är det den internationella kvinnodagen. Jag ska inte ge mig in på något längre resonemang om den, jag nöjer mig med att säga att jag är rätt skeptisk till behovet av en kvinnodag. Internationellt sett, visst. Men i Sverige är kvinnors röster inte så tysta(de) att det behövs en särskild dag för att de ska höras. (Varför inte en jämställdhetsdag istället, om det nödvändigtvis måste finnas en dag? För det bör ju vara jämställdhet kvinnodagen strävar mot, genom att belysa könsdiskriminering, och jämställdhet är inte kvinnofråga.)

Jag blev asförbannad på Stockholm City idag. På framsidan hade de en kvinnosymbol och en text som med feta bokstäver utropade ”Kvinnor har inget att fira”. I tidningen fanns sedan en artikel som räknade upp en massa exempel på könsdiskriminering (könsdiskriminering som drabbar kvinnor, dvs, den som drabbar män är ju som vanligt inte lika intressant att skriva om).

Jag blev som sagt förbannad. Det kändes på något sätt som en personlig förolämpning. Här har jag just suttit och skrivit hemtenta om bland annat det moderna genombrottet, då skönlitteraturen användes för samhällskritik och den fråga som debatterades allra mest var den så kallade ”kvinnofrågan”. Jag har läst bok efter bok med både kvinnliga och manliga författares syn på könsrollerna vid sin tid. Jag har läst deras åsikter om kvinnors arbete, utbildning och uppgifter i familjen, och om samhällets sexuella hyckleri. Jag har läst författarinnornas förtvivlan och ilska över det samhälle som på vissa sätt knappt ens ville låta dem skriva. Och så ser jag mig själv. Jag, som har den frihet de strävade efter och ännu mer, som har hundra gånger större möjligheter att välja hur mitt liv ska se ut, får idag slängt i ansiktet att det minsann inte finns något för att vara glad över. Dra åt helvete, City, och ta er dumma framsida med er.

Sverige är inte ett jämställt land och enligt mig är det långt dit. Mycket gammal skit finns fortfarande kvar. Men vi har kommit långt också. Den biten av historien ska inte glömmas. Så ni som vill fira, gör det. Ni har all anledning.