Jag är så splittrad, utspridd i mänger av små bitar som alla vill olika saker. Jag har grymt mycket kurslitteratur att läsa och snart ska det skrivas hemtenta. Visst, jag kan lätt skriva tentan utan att läsa allt. Men jag pluggar ju inte för att bara glida igenom med minsta möjliga ansträngning. Jag gör det för att jag vill och för att det är kul och intressant och då känns det så fel att hoppa över en massa saker. Och så är det Catahya. Några saker jag måste göra för att de är mina uppgifter, och massor av saker jag vill göra för att det är kul. Och så min egen hemsida. Så många planerade, påbörjade, oavslutade saker. Vill, vill, vill! Och saker jag vill skriva och en massa mail jag inte har orkat svara på och php som jag skulle lära mig. Jag började läsa en del över julen, men sedan kom det helt av sig när terminen började.

Jag är så grymt frustrerad över att inte ha en fungerande dator i mitt rum. Som jag har sagt förut, Thomas burk kan jag inte använda på kvällarna och pappas driver mig till vansinne. Jag kan inte jobba med hemsidan på deras datorer och resten av sakerna blir klart mer komplicerade eftersom det mesta jag kan råka behöva sitter inspärrat i min. Det är så begränsade att jag blir tokig.

Och mitt rum ser ut som en soptipp, jag har inte träffat mina kompisar på evigheter och jag har inte börjat leta sommarjobb ännu.

(Och så har jag gjort av med massa pengar på bokrean. Fast vänta, det var ju ingen dålig sak.)

Det känns som att jag inte får något gjort, allt blir bara halvdant, och inget går framåt. Om jag ska kunna göra alla ”måste” så måste jag i stort sett välja bort alla ”vill”. Och det är inte en chans i helvete att jag kommer göra det. Jag har aldrig kunnat göra så, och det ser jag faktiskt som något bra, även om det betyder att jag försummar viktiga saker.

Igår var jag nedstämd över allt det här. Idag var jag på mycket bättre humör. Väldigt frusterad fortfarande, men mer arg/frustrerad än ledsen/frustrerad. Och arg är en så mycket skönare känsla. Men så blev det fritt fall för en liten stund sedan. Jag insåg att om ungefär en timme ska bidragen till Enhörningens drapatävling (en drapa är en novell på exakt 100 ord) vara inskickade, och att de två eller tre drapor jag hade skrivit – för ovanlighetens skull i god tid – såklart ligger oåtkomliga på min hårddisk i en icke-fungerande dator. Två datorer i mitt rum och ingen av dem kan jag använda utan att skruva en massa! Värdelöst. Jag orkar inte.

Jag kommer inte ihåg senaste gången jag grät, det måste ha varit väldigt länge sedan. Men nu sitter jag och gråter vid datorn och hoppas att ingen hör mig. Inte över novellerna, så viktiga är de inte. Men det var liksom droppen som fick allt att rinna över. Jag är så trött på all skit som bara blir fel. Jag är så trött och jag vet inte vad jag ska göra av mig själv.

(Men det här är en bra gråt, jag håller inne saker för ofta. Och jag längtar lite efter imorgon, för nästan varje gång jag slår i bottnen så här så reser jag mig full av energi efter ett tag. Först ner, sen upp. Det behövs ibland.)