Ingen dator, ingen skrivförmåga, ingen Markus. Inga pengar, inga jobbansökningar. Ja, jag är på rätt urkigt humör idag. Så nu ska jag skriva av mig lite aggressioner.

Det gula monstret som Markus har plockat ihop åt mig anlände i helgen. Men självklart så funkar ju inget på en gång. Nu måste jag vänta på en viss kabel som pappa har beställt. Tills den dyker upp har jag ingen fungerande dator. Jag kan iofs plocka tillbaka hårddiskarna och cd-spelaren i den gamla burken igen, men det känns som jobb i onödan. Det finns trots allt ett antal andra datorer i det här huset. Jag får klara mig med Thomas och pappas till vidare, trots vissa irritationsmoment. Ett: jag kan inte använda Thomas efter att han har kommit hem från jobbet. Två: pappas är så långsam att jag får seriösa aggressionsproblem när jag använder den (som nu :P). Tre: alla mina grejer är i det gula monstret, som inte fungerar ännu.

Ärf. Jag har en essä på en sida att skriva till imorgon. Men det går inte. Jag brukar sällan ha riktig skrivkramp. Även om jag känner mig oinspirerad brukar jag alltid kunna åstadkomma något. Men nu går det verkligen inte. Det kommer inga ord alls. Så skit samma, jag tänker inte sitta här och plåga mig själv med en bajsessä som inte vill skrivas. Jag kan lämna in den någon dag för sent. Bättre så.

Markus var här i helgen. Eller här och här, han var mest i sina föräldrars garage kändes det som… Han skulle bygga lite grejer till lägenheten och det drog ut en aning på tiden. Jag var hos dem på fredag kväll. På lördagen skulle han fixa diverse grejer, så jag åkte in till stan och sedan hem en liten stund. Sedan åkte jag tillbaka till honom på kvällen. Han byggde till klockan ett på natten och jag växlade mellan att ligga i hans rum och läsa och att gå ut i garaget, fråga ”Är du klar snart?” och lyssna på hans kompis som pratade bilar. Skitmycket vi hann umgås. Inte.

På söndagen när vi åt lunch var det någon ”relationsexpert” på radion som snackade en massa. Bland annat pratade hon om att ett problem hon ofta ser är att många inte ser sig själva som ett ”team” med sin partner, utan som en enskild individ som ibland är tillsammans med en annan människa. Bla bla bla. Jag kände för att slå något i huvudet på henne. Det är rätt svårt att inte uppleva det så när man träffar sin pojkvän en helg var tredje vecka… Så håll käft.

Jag kände mig ensam igår när han hade åkt tillbaka till Linköping. Det är ju aldrig kul när någon av oss åker, men ibland är det rätt enkelt ändå. Och ibland är det skitjobbigt. Som nu.

Ynk.