Det är ibland svårt att välja hur öppen jag ska vara här. Hur mycket känslor jag ska uttrycka. Att jag inte ska skriva privata saker om folk i min omgivning är självklart. Men hur mycket ska jag skriva om mig själv?

Ibland när jag hade skrivit något argt eller ledset i dagboken på hemsidan förut redigerade jag det lite i efterhand, dämpade ner det. Jag ville väl inte att folk som läste skulle tro att det var så illa som det såg ut. För det var ju inte så illa. Jag kanske var väldigt arg eller ledsen just när jag skrev det, men det gick ju över sedan. Och det är när de mörka känslorna har flytt som censurviljan kommer. Den där viljan att ta bort det som känns överdrivet, det som inte känns som jag. Men det var ju inte överdrivet, det var precis så jag kände då. Och det ögonblickets uttryck har lika stor rätt att stå kvar som de glada ögonblicken. Så jag har bestämt mig för att inte censurera mig själv på det sättet. Jag ska inte redigera negativa känslor.

Det här är ett inlägg jag har tänkt skriva länge. Att jag skriver det just nu beror såklart på att jag vill skydda ”Skärvor” härunder från mig själv och mina censurerande fingrar.

Jag är så splittrad, utspridd i mänger av små bitar som alla vill olika saker. Jag har grymt mycket kurslitteratur att läsa och snart ska det skrivas hemtenta. Visst, jag kan lätt skriva tentan utan att läsa allt. Men jag pluggar ju inte för att bara glida igenom med minsta möjliga ansträngning. Jag gör det för att jag vill och för att det är kul och intressant och då känns det så fel att hoppa över en massa saker. Och så är det Catahya. Några saker jag måste göra för att de är mina uppgifter, och massor av saker jag vill göra för att det är kul. Och så min egen hemsida. Så många planerade, påbörjade, oavslutade saker. Vill, vill, vill! Och saker jag vill skriva och en massa mail jag inte har orkat svara på och php som jag skulle lära mig. Jag började läsa en del över julen, men sedan kom det helt av sig när terminen började.

Jag är så grymt frustrerad över att inte ha en fungerande dator i mitt rum. Som jag har sagt förut, Thomas burk kan jag inte använda på kvällarna och pappas driver mig till vansinne. Jag kan inte jobba med hemsidan på deras datorer och resten av sakerna blir klart mer komplicerade eftersom det mesta jag kan råka behöva sitter inspärrat i min. Det är så begränsade att jag blir tokig.

Och mitt rum ser ut som en soptipp, jag har inte träffat mina kompisar på evigheter och jag har inte börjat leta sommarjobb ännu.

(Och så har jag gjort av med massa pengar på bokrean. Fast vänta, det var ju ingen dålig sak.)

Det känns som att jag inte får något gjort, allt blir bara halvdant, och inget går framåt. Om jag ska kunna göra alla ”måste” så måste jag i stort sett välja bort alla ”vill”. Och det är inte en chans i helvete att jag kommer göra det. Jag har aldrig kunnat göra så, och det ser jag faktiskt som något bra, även om det betyder att jag försummar viktiga saker.

Igår var jag nedstämd över allt det här. Idag var jag på mycket bättre humör. Väldigt frusterad fortfarande, men mer arg/frustrerad än ledsen/frustrerad. Och arg är en så mycket skönare känsla. Men så blev det fritt fall för en liten stund sedan. Jag insåg att om ungefär en timme ska bidragen till Enhörningens drapatävling (en drapa är en novell på exakt 100 ord) vara inskickade, och att de två eller tre drapor jag hade skrivit – för ovanlighetens skull i god tid – såklart ligger oåtkomliga på min hårddisk i en icke-fungerande dator. Två datorer i mitt rum och ingen av dem kan jag använda utan att skruva en massa! Värdelöst. Jag orkar inte.

Jag kommer inte ihåg senaste gången jag grät, det måste ha varit väldigt länge sedan. Men nu sitter jag och gråter vid datorn och hoppas att ingen hör mig. Inte över novellerna, så viktiga är de inte. Men det var liksom droppen som fick allt att rinna över. Jag är så trött på all skit som bara blir fel. Jag är så trött och jag vet inte vad jag ska göra av mig själv.

(Men det här är en bra gråt, jag håller inne saker för ofta. Och jag längtar lite efter imorgon, för nästan varje gång jag slår i bottnen så här så reser jag mig full av energi efter ett tag. Först ner, sen upp. Det behövs ibland.)

Eftersom jag har skrivit om den där essän i två tidigare inlägg är det inte mer än rätt att jag postar den här också, hehe. Som sagt fick man välja mellan tre ämnen: ”besvikelse”, ”kritik” och ”fiktion och verklighet”. Vilket jag valde framgår av rubriken ;)

När seminariegruppens essäer skulle diskuteras i fredags drabbades jag helt plötsligt av en attack av osäkerhet. Min var sist, och när jag satt och lyssnade på kritiken de andra gav varandra blev jag mer och mer rädd för att de skulle dissa min totalt. Vet inte varför egentligen, för kritiken de gav varandra var konstruktiv, inte taskig. Och känslan var dessutom helt onödig, för sedan hade de i stort sett bara bra saker att säga. De få negativa kommentarerna handlade om mindre detaljer. Den version ni får läsa skiljer sig ifrån originalversionen endast genom att jag har tagit bort en halv mening, som gruppen tyckte var onödig och visade osäkerhet.

Fiktion och verklighet

”Usch”, hörs mammas röst när den flimrande skärmen visar filmer som innehåller valfri mängd av monster, rymdvarelser, vampyrer eller troll. ”Jag tycker inte om sånt där overkligt. Det är ju inte på riktigt.”
Nej, det är inte på riktigt. Och när en aggressiv polis med alkoholproblem vrålar ”Släpp vapnet!” i den senaste polisserien eller när en uttråkad fru med pannan full av botox är otrogen i en evighetssåpa är det inte på riktigt. När ännu en ung tjej blir destruktiv bland bokstäverna i en ny roman är det inte heller på riktigt. Men dessa påhitt passerar granskningen och godkänns ändå som verkliga.
Mamma och andra likasinnade har såklart all rätt att tycka illa om fantasy, skräck och science fiction, men till nästa gång de tänker hävda sitt ogillade får de allt ta och slipa sina argument en aning. För även den mest vardagliga diskbänksrealism är fiktiv. Att den är klädd i en kostym som stämmer väl överens med vår uppfattning av verkligheten gör inte att den är ”på riktigt”.
Fiktion är fiktion. En fiktiv karaktär är en fiktiv karaktär. Det spelar ingen roll om den har döpts till Lina och bor i Stockholm eller om den heter Darth Vader och för tillfället bygger en ny Dödsstjärna. De är båda påhittade och den ena är inte mer påhittad än den andra.
Särskilt fantasylitteraturen anklagas ibland nedlåtande för att vara den sämsta formen av verklighetsflykt, till för människor som inte kan eller vill hantera den verkliga världen. Även bland fans av fantasy, eller fantastik i andra former, hörs ibland röster som hävdar det speciella med deras genre och dess förmåga att låta läsaren försvinna in i en annan verklighet. Men fantasylitteratur är inte mer verklighetsflykt än annan litteratur.
Om fiktion över huvud taget är verklighetsflykt kan man naturligtvis ifrågasätta, men den diskussionen är inte något för den här texten. Det får räcka med konstaterandet att många ser litteraturen med ögon som längtar bort. Var längtar de? Ja, inte är det till en specifik sorts litteratur, speciellt anspassad för eskapism. Verklighetsflykten skapas nämligen inte av litteraturens (eller filmens, eller spelets…) innehåll. Den skapas endast av läsarens förhållande till innehållet, och således kan inte en sorts fiktion vara mer eskapistisk än en annan. Graden av eskapism – om man nu kan mäta den – bestäms av ens individuella intressen och därför är landet Deverry med sina lilaögda alver inte ett mer sannolikt mål för flykten än upplevelsen av att trippa längs en New York-gata, iklädd superdyra designerskor.
Min mamma som jobbar på förskola anser att tv-program som Supernanny, där urspårade barn och mesiga föräldrar läxas upp av bestämda kvinnor, är ren avkoppling. Det är kanske totalt obegripligt för någon som hellre vandrar över Avalons dimmiga kullar att vrålande barn på tv kan vara en flykt från vardagen. Men lika obegripligt är det kanske för Supernanny-tittarna det att andra kan finna något nöje i drakar eller androider.
I korthet? ”Släpp vapnet!” är lika mycket fiktion och lika lite verklig som som vilken som helst av Jack Sparrows repliker i Pirates of the Caribbean. Och en eskapist kan lika gärna hamna i ett stökigt, brittiskt förortshem som i Draculas slott.

Bokrean är askul. Jag gillar att bläddra i kataloger, ringa in det jag vill ha, göra listor över i vilka affärer de olika böckerna är billigast och sortera ut vad som är ”måste ha” och vad som är ”om jag har råd”. Och så köpa, såklart ;) Idag var jag på Perssons bokhandel här i Sollentuna (de hade som vanligt 40% på allt) och på SF-bokhandeln. Jag hade tänkt gå till Drottninggatans bok & bild (billigast i stan!) också, men efter SF ville jag inte bära mer. Det får bli nästa vecka. Jag har beställt en hög från Adlibris också. Undrar när de böckerna kommer. Dagens inköp…

Inbundna:
Iron Council – China Miéville
Trollkarlens lärling – Arne Sand
Years of Rice and Salt – Kim Stanley Robinson
Through Wolf’s Eyes – Jane Lindskold
Wolf’s Head, Wolf’s Heart – Jane Lindskold
Dragon of Despair – Jane Lindskold

Pocket:
Ego Girl – Carolina Gynning
En geishas memoarer – Arthur Golden
Orlando – Virginia Woolf
Spöket på Canterville – Oscar Wilde

Jag missade Filmkrönikan och dess vampyrspecial ikväll. Typiskt. De skulle recensera Frostbiten. En svensk vampyrfilm, ja. Jag är så nyfiken! Men jag tittade på finalen i dameras konståkning istället. OS är ju… OS. Och konståkning är skönhet. Synd bara att de har så gräsliga kläder, det är nästan det enda som förstör den fina bilden. Haha. Seriöst, vad tänker de med? Mamma ska i alla fall spela in uppvisningen åt mig (mer Evgeni till folket!) så att jag kan se den senare. Imorgon kväll kommer jag nämligen skjuta Unionen-folk och catahyaner (ja, för jag lär ju råka skjuta på mitt eget lag också :P) på Cybertown.

Nu har jag ont i nacken. Att sitta med en laptop vid vardagsrumsbordet är tydligen inte bra. Blah. Tyvärr är den nya, fina datorn inte min. Den ska åka till Åland imorgon för att förenas med sin framtida ägare, kusin Ann. Men jag lånar den lite när jag nu har chansen, heh.

Thomas lämnade en fin Paint-hälsning på Anns skrivbord. Själv har jag satt spår genom mitt namn på Röj-topplistan. Men jag kom inte ens i närheten av mina gamla rekord och blev lite irriterad. Jag får trösta mig med att jag inte har spelat det på flera år.

Minnesbild: tvåan på gymnasiet, i en stuga i Åre sitter jag smått full på golvet och spelar MS Röj. Bakom mig står en eller flera kompisar och undrar hur jag kan spela/tänka så fort när jag har druckit. ”Grejen är att man inte ska tänka”, förklarar fyllejag pedagogiskt. ”Man ska bara reagera.” Haha :)

Den här dagen började verkligen uselt. Jag vakande lite smått sen och insåg att jag behövde tvätta håret för att kunna visa mig utanför huset. Så jag satte hastighetsrekord i hårtvättning och packade sedan ner frukost i väskan, för jag var fast besluten att inte komma för sent ännu en gång. Men när jag hade kommit ut på vägen såg jag bussen komma långt borta, och jag kunde inte springa för jag hade en stor jävla sten i kängan som gjorde skitont och jag skulle ju ändå inte hunnit snöra av mig kängan och plocka ut stenjäveln. Så den bussen missade jag. Och sedan var tåget försenat och när det närmade sig Centralen stannade det och en röst i högtalarna meddelade vänligt att ett trasigt tåg blockerade spåret och att vi därför måste åka tillbaka till Karlberg för att byta spår. Wohoo!

Tack så mycket dumma SL för att jag missade halva Ebbas föreläsning. Ebba Witt-Brattström och Ola Holmgren, som hade dagens andra föreläsning, är de bästa föreläsare vi har och tyvärr har vi inte dem särskilt ofta nu.

Nu har jag skrivit den där essän som inte ville bli skriven igår. Och jag känner att jag bör avsluta den nu och gå och lägga mig, för jag börjar spåra ur och slänga in en massa referenser som folk förmodligen inte kommer förstå. God natt.

Ingen dator, ingen skrivförmåga, ingen Markus. Inga pengar, inga jobbansökningar. Ja, jag är på rätt urkigt humör idag. Så nu ska jag skriva av mig lite aggressioner.

Det gula monstret som Markus har plockat ihop åt mig anlände i helgen. Men självklart så funkar ju inget på en gång. Nu måste jag vänta på en viss kabel som pappa har beställt. Tills den dyker upp har jag ingen fungerande dator. Jag kan iofs plocka tillbaka hårddiskarna och cd-spelaren i den gamla burken igen, men det känns som jobb i onödan. Det finns trots allt ett antal andra datorer i det här huset. Jag får klara mig med Thomas och pappas till vidare, trots vissa irritationsmoment. Ett: jag kan inte använda Thomas efter att han har kommit hem från jobbet. Två: pappas är så långsam att jag får seriösa aggressionsproblem när jag använder den (som nu :P). Tre: alla mina grejer är i det gula monstret, som inte fungerar ännu.

Ärf. Jag har en essä på en sida att skriva till imorgon. Men det går inte. Jag brukar sällan ha riktig skrivkramp. Även om jag känner mig oinspirerad brukar jag alltid kunna åstadkomma något. Men nu går det verkligen inte. Det kommer inga ord alls. Så skit samma, jag tänker inte sitta här och plåga mig själv med en bajsessä som inte vill skrivas. Jag kan lämna in den någon dag för sent. Bättre så.

Markus var här i helgen. Eller här och här, han var mest i sina föräldrars garage kändes det som… Han skulle bygga lite grejer till lägenheten och det drog ut en aning på tiden. Jag var hos dem på fredag kväll. På lördagen skulle han fixa diverse grejer, så jag åkte in till stan och sedan hem en liten stund. Sedan åkte jag tillbaka till honom på kvällen. Han byggde till klockan ett på natten och jag växlade mellan att ligga i hans rum och läsa och att gå ut i garaget, fråga ”Är du klar snart?” och lyssna på hans kompis som pratade bilar. Skitmycket vi hann umgås. Inte.

På söndagen när vi åt lunch var det någon ”relationsexpert” på radion som snackade en massa. Bland annat pratade hon om att ett problem hon ofta ser är att många inte ser sig själva som ett ”team” med sin partner, utan som en enskild individ som ibland är tillsammans med en annan människa. Bla bla bla. Jag kände för att slå något i huvudet på henne. Det är rätt svårt att inte uppleva det så när man träffar sin pojkvän en helg var tredje vecka… Så håll käft.

Jag kände mig ensam igår när han hade åkt tillbaka till Linköping. Det är ju aldrig kul när någon av oss åker, men ibland är det rätt enkelt ändå. Och ibland är det skitjobbigt. Som nu.

Ynk.

Typiskt mig: jag ställde mobilen på klockan nio, men gick inte upp när den ringde utan sov istället till tolv. Suck. Jag som skulle fixa så mycket idag. Nu blev det inte mycket av det… Men jag åkte i alla fall till Stadsbiblioteket och lämnade tillbaka en försenad bok. Jag övervägde att låta det vara till någon annan dag, men tvingade sedan mig själv att åka. Jag har inte råd med en massa påminnelseavgifter. Pappa skulle åka iväg ungefär samtidigt, så jag väntade på honom för att få skjuts till tåget. Under tiden knäppte jag på tv:n och på femman visades…

MacGyver! Yeah! :D

Det var ett sånt där spöklikt dagsljus idag igen, men gråare än i onsdags. Då kändes det som att himlen hängde bara några meter ovanför huvudet och allt var suddigt vitt.

Vid Odenplan fick jag syn på en kille som såg bekant ut. ”Känner jag honom?”, funderade jag, innan jag upptäckte att han var omgiven av en hel hög bekanta ansikten. Det var typ halva FC Z som var ute och gick, och bredvid dem småsprang några yngre tjejer som höll på att bubbla över av entusiasm. ”Fan vad coolt!”, ”Vilket snyggt mål du gjorde!” osv. Haha.

Tillbaka i Sollentuna fick jag en reklamlapp som bjöd in till Salsakväll. Som ”Välkomst gest” skulle de bjuda på en ”Nyckel klippa” och så kunde man t.ex. äta ”Kebab med Tallrik”. Hehe. Låter lockande. Okej, inte så snällt av mig att att göra narr av folks bristande språkkunskaper. Men ”Kebab med Tallrik” låter ju himla kul.

På tal om kul… Spammail är oftast bara tråkiga, pestiga och tar upp onödig plats i inkorgen. Men idag fick jag ett riktigt skumt:

”Your funny, But I think people think that because of famous people like Carolina Kulft and other sports persons whith blond hair and blue eyes that come from your country.
Steph”

Så oförskämt ;)

De som brukar läsa mitt babbel minns kanske mitt nyårslöfte. Jag skulle inte försumma mitt skrivande som förra året. En av sakerna jag skulle göra var att skriva en fantasynovell som uppfyllde kraven i VeckoRevyns novelltävling. Kraven var att novellen skulle innehålla en rosa klänning, ordet ”VeckoRevyn” och vara högst tre sidor lång. Så det är vad jag har sysslat med idag. Ikväll måste jag posta den, för deadline är imorgon (på Paris Hiltons födelsedag, eftersom Ebba von Sydow är herre eller dam på Vecko-täppan numera). Ja, jag bestämde mig för att skicka in den. Göra saker i god tid är för mesar?

Tidigare idag.

Panikskrivande kräver onyttigheter ;)

Nu sitter jag och rättar stavfel och andra dumheter. Men vad ska novellen heta? Bra att inte ha någon titel två timmar innan jag måste gå och posta den :P Men som sagt, att göra saker i god tid är för mesar. Eller för vettiga personer, kanske. Äh.

Idag är det EFIT. Som vanligt hände det inget spännande.

12.00. Jag vaknar och inser att jag hade stängt av väckningen på mobilen istället för att snooza. Skulle gått upp för två timmar sedan. Skit!

13.00. Läser på tåget. Guldstjärna till den som först vet vilken bok det är ;)

14.00-16.00. Plugg.

17.00. Går in i Sollentuna centrum när jag väntar på bussen. På Perssons har de några lådor med billiga böcker. Jag faller för frestelsen och köper två stycken.

18.00. Lagar mat.

19.00. Sätter mig vid datorn för första gången idag. Det är inte mycket kvar av godiset från igår…

20.00. Får det lov att vara lite kurslitteratur?

21.00. Tittar på OC och äter brända popcorn. Buhu.

22.00. Top Model. Domarna knäppar ur för att störa modellernas koncentration under en uppgift.

23.00. Fixar ett litet fel på Catahya.

Jag är verkligen helt hopplös ibland. Nu har jag letat en massa efter en bok. Jag visste att den fanns i mitt rum och letade igenom skrivbord och väskor och högarna på golvet flera gånger. Ingen bok. Jag började få lite panik. Tänk om jag glömde den på tåget eller i skolan, då måste jag betala biblioteket… Gah! Sedan fick jag syn på fotografiet med bokhögarna. Och där är den ju, bland alla de andra böckerna. Tragiskt. Jag såg den på skärmen men inte i verkligheten.

Eftersom jag är dum som är uppe så här sent (vad fan, dygnsrytmen hade börjat fixa sig och så pajade jag den igen totalt i helgen). Jag ska bara säga att Firefly är min favorit just nu av de mängder av tv-serier jag knarkar. Den är underbar, denna rymd-västern med sin grymt roliga dialog och karaktärer som det är så otroligt lätt att tycka om. Serenity var en väldigt bra film, men serien den baserades på är ännu bättre. Se!

Wash: Closing in.
Zoe: Planet’s coming up a might fast.
Wash: That’s just ’cause I’m goin’ down too quick. Likely crash and kill us all.
Mal: Well, if that happens, let me know.

Ballad of Serenity

take my love
take my land
take me where I cannot stand
I don’t care
I’m still free
you can’t take the sky from me

take me out
to the black tell ‘em I ain’t coming back
burn the land
and boil the sea
you can’t take the sky from me

have no place
I can be
since I found Serenity
but you can’t take the sky from me