EFIT, min gamle vän! Det var alldeles för länge sedan vi sågs. En ledig och mycket slapp fredag:
08, 09. Tydligen tyckte min kropp att det räckte med sovmorgon lite innan åtta. Tragiskt, men jag låg i alla fall kvar i sängen och läste.
10. Eftersom jag tvivlar på att någon vill se hur det ser ut bakom vårt badkar får detta klockslag vara bildlöst.
11. Frukost = rester från kvällen innan och en burk Skyr.
12. Jag har tänkt köpa en läsplatta snart och ägnade en stund åt att läsa på om olika varianter av Sony Reader och fiska efter åsikter på Twitter och Fb.
14. Jag tog på de varmare kängorna för bara andra gången denna ”vinter” och begav mig ut. Det är ofta fuktigt och dimmigt i Uppsala och i brist på snö har jag hoppats på den fina frost som följer av dimma och minusgrader, men det har inte varit mycket sånt heller. Men igår var det fuktigt i luften, så pass att det dämpade ljud och fick det att kännas ovanligt tyst och stilla ute. Eftersom jag har väntat på en ordentligt frostig dag tog jag med kameran ut, men tyckte att det var lite synd att det inte var soligt också. När jag kom till området kring Uppsala högar tyckte jag inte det längre. Vem behöver blå himmel när man går in i ett sånt här blekt sagolandskap?
På väg hem en av få snöiga kvällar denna vinter.
Jag: ”Ah, knarret av snö under fötterna.”
Skäggot: ”Det vita bajset.”
—
Familjen packar för hemfärd.
Mamma: ”Har ni tagit allt ur badrummet?”
Jag: ”Ja.”
Bror: ”Jag tyckte att det såg ut som Marias kläder i tvättkorgen.”
Jag: ”Jag hade inget i tvättkorgen.”
Mamma: ”Det var mormors pyjamas och några kökshanddukar.”
Bror: ”Aha…”
—
Vi pratar om tv-serier.
Bror: ”Jag föredrar att ha ett socialt liv.”
Jag: ”Äh, överskattat!”
Bror: ”Spoken like a true nerd.”
Kvinnorna bakom mig på bussen som halvhögt pratade om fyllot som satt knappt en meter bort och mumlade för sig själv. De kommenterade snörpigt hans beteende och verkade inte tycka att det var något fel med hur de själva betedde sig, trots att de som sagt satt och diskuterade en annan person som satt en meter bort. Gah. Det påminde mig förresten om tjejen som grälade högljutt i mobilen på tåget igår och jag önskade att jag var en sån där ”jobbig” människa som säger åt andra jobbiga människor att skärpa sig, men än så länge är jag för mesig. Men vem vet, det kanske kommer?
Liksom, vårt samhälle är ordnat så att de flesta varje dag blir tvungna att dela utrymme och komma rätt nära inpå människor man egentligen inte har något intresse av att dela ett litet utrymme med. Man kan ju tycka att alla borde vara intresserade av att få den här ofrivilliga samvaron att gå så smidigt som möjligt, men icke. Alltid är det någon tönt som stör och jag känner att det är seriös tantvarning på hur provocerad jag kan bli av sånt numera, men jag får bara svårare och svårare att tåla folk som inte visar hänsyn. Vad fan, var inte ivägen och håll käft så blir livet lättare för oss andra.
Något helt annat: jag såg senaste The Walking Dead och det var nästan så att jag gormade åt tvn (jag tror att jag satte mig upp och viftade lite menlöst med armarna) när Shane lyckades yttra en replik som ligger på min top 5 över klyschiga repliker att hata. Han räckte Carl, som är ett barn, en pistol och sa åt honom att ta den och skydda sin mamma. Alltså en variant av den allt för många gånger yttrade ”du är mannen i huset nu, ta hand om din mamma”. Ja, lilla gosse på typ åtta år, eftersom du är född med snopp uppmanas du att ta hand om en vuxen kvinna. Eftersom du är född med snopp lägger man på dig ansvar i en livsfarlig situation. Jag spyr.
Jag fyllde år och hade glassdrinksfest. Gott blev det, och kladdigt.
Jag köpte mig en kompaktkamera.
Det regnade.
Vet inte riktigt varför jag fotade de här, men… Mu?
Jag blev lite nyfiken på vad som menas, men lyckades låta bli att köpa. Rätt komisk rubrik. Ska man hålla på och numrera feminismer bör man väl ha koll på att det redan har funnits något som kallades andra vågens feminism.
Åka tåg.
Det blev höst.
Studiebesök på Sturebiblioteket.
Testade kameran på en pubkväll med skruttigt resultat. Det tar en liten stund att lära känna en ny.
Vet ni vad jag inte har tittat på den här hösten? ANTM. Jag såg kanske 15 minuter av den nya säsongen och kände sedan att nej, jag vill faktiskt inte se det här. Yay! Jag har gått och väntat på att tröttna på det där hysteriska spektaklet och då hände det äntligen. Jag tror att det hjälpte till att det är en ”all star”-säsong. För mycket crazy, helt enkelt. Jag är fri!
(Däremot kan det hända att jag tar en titt på den australiensiska versionen igen. Hrm.)
Annat jag också dumpade i början av hösten: Gossip Girl och 90210. Gossip Girl har inte varit roligt på länge – till och med 90210 är roligare, och då är det fan illa – och när det visade sig att Charlie är med i den här säsongen också fick det vara droppen. Om jag har fått nog av crazy bitches i ANTM så har jag också fått nog av värdelösa ondingar i Gossip Girl. Jag menar: Georgina = störig. Juliet = så tråkig att att till och med torkande färg skulle bli uttråkad. Charlie = sjukt irriterande.
Grejen med 90210 är att det har alltid varit helt kasst, men på något vis kasst på precis rätt frekvens för att jag ska tycka att det är underhållande när jag är för trött och seg för att göra något bättre än att titta på skit. Nu känns det inte kasst-roligt längre utan mest kasst-och-desperat och får därför åka i papperskorgen. Inte ens från 90210 kan jag tolerera värsta såpafasonerna.
Glee har jag också dumpat, men det var inte ett medvetet beslut. Det råkade bara bli så att tredje säsongen började och jag slängde mig inte över det. Jag undrade i våras varför jag fortfarande kollade på Glee. Kanske för att när Glee är som bäst är det världens energikick, men det blev för glest mellan de stunderna och nu saknar jag det inte ett dugg. Jag säger hej då med en av mina favoritscener från början andra säsongen:
En tisdagmorgon. Jag hasar missnöjt ur sängen klockan sex och det är mörkt och kallt. Duschar, letar efter kläder, rycker en macka ur köket och skyndar iväg. En liten bit hemifrån måste jag stanna några ögonblick och bara titta. Luften är klar, månen lyser fortfarande och horisonten är alldeles orange och plötsligt är det här med att gå till bussen tidigt på morgonen inte särskilt uschligt längre utan mest väldigt fint.
Och tågresorna sedan. Det är såklart inte särskilt kul att pendla, ibland suger det ordentligt, men om man nu måste göra det finns det helt klart sämre sträckor att resa varje dag. Alla dessa morgnar med sagolikt nyvaket ljus över landskapet eller bakom tunga sjok av dimma. Inte konstigt att en stor del av fotona jag har tagit den senaste tiden är knäppta genom tågfönster.
Jag har just fixat en hög med tidsinställda inlägg i fotobloggen, som kommer att dyka upp i albumet på väg. Där ska jag samla bilder som jag har tagit på väg till eller från jobbet.
There is no such thing as a bad idea, only poorly executed awesome ones
Vildvittra är en fotodagbok och ett anteckningsbok. Jag heter Maria, slukar och skapar text och bild, är bibliotekarie och sporadisk kulturskribent, har alltid en bok i väskan och ser mer tv-serier än vad som är hälsosamt. Ge mig magi, rymdskepp och revor i verkligheten.
