Jag skrev nyss lite i bokbloggen om Harlequin-boken jag råkade få med mig hem från bibblan. Det var ju vampyrnoveller, inte visste jag att svenska Harlequin gav ut sånt… Men jag borde inte bli förvånad. Hur som helst, jag läste den ändå eftersom jag tänkte att Harlequin kan ju vara rätt komiskt och dessutom var en av novellerna skriven av Charlaine Harris som jag gillar. Boken började med Harris, som var ok – men språket kändes inte som hon, Harlequin klonar antagligen sina översättare. Boken slutade med Marilyn Tracy, och om jag någonsin råkar ta på något som hon har skrivit igen så kommer jag fly skrikande.
Mitt egentliga problem med Harlequin-böcker är inte att nästan alla följer samma mönster (hey, jag läser mainstreamfantasy), att det är såsig romantik (det får väl folk gilla om de vill) eller ens att de gottar sig så förbannat i Manlighet och Kvinnlighet (även om det är hemskt störigt). Nej, det största problemet är språket. Herregud. Jag växlar mellan att tycka att det är sjukt komiskt och att känna att min hjärna har blivit nersmutsad. Det är så jävla smetigt. Ibland skrattar jag åt det, ibland tycker jag att någon har begått ett övergrepp mot mina hjärnceller. (”Någon” är väl då jag själv eftersom det är frivilligt att läsa.) Några exempel ur två av novellerna, Harris slipper mitt hån:
”Donovan tog tag i hennes arm. Beröringen var varsam, men fast och dominant när han ledde henne vidare.”
Beröringen var dominant. Ok, check.
”Blicken var likgiltig, men hade en glimt av ett hårt och intelligent begär.”
Jag upphör aldrig att förvånas över hur mycket de kan utläsa ur varandras blickar… Intelligent begär, det var som fan.
”Men att se hur hon öppnade sig för honom, som natten för månens strålar, gjorde honom uppriktigt ödmjuk.”
NEJ, JAG DÖR.
Jag har tyvärr tappat bort stycket där han ”smeker hennes själ” eller något i den stilen, så det kan jag inte plåga er med. Har istället roligt åt de ”svällande bröst” som förekommer i de två novellerna. Jag tänker mig att de är uppblåsbara.
1 kommentar
