Tittar på tv

Witches of East End

Här kommer ett tv-tips ur kategorin ”fånigt men roligt”, komplett med lökig promobild!

141124_witches

Witches of East End handlar om en familj av häxor med irriterande tv-hår: Joanna Beauchamp, hennes vuxna döttrar Ingrid och Freya, och hennes syster Wendy. Joanna är drabbad av en förbannelse som gör att hon själv är nästan odödlig, medan hennes döttrar alltid dör unga. Knappt har hon hunnit begrava dem förrän hon på magisk väg blir gravid igen, och så upprepar sig historien. För att skydda dem har Johanna bestämt att den här gången ska de inte få veta något om magi. De ska få leva ett vanligt liv. Och det funkar ganska länge – Freya och Ingrid har aldrig hunnit bli så gamla som de är i den här inkarnationen – men det normala, magifria livet får såklart ett slut när någon av Joannas gamla fiender dyker upp och ger sig på familjen.

Jag började kolla på Witches of East End när jag var hemma och hostade några dagar och den var perfekt för det. Jag älskar ju häxor på tv och film (The Craft i mitt hjärta) och här råder det ingen brist på ritualer att gotta sig i. Men det är inte direkt någon mörk häxhistoria, trots att folk dör åt höger och vänster, det kletas blod och det liggs med spöken, utan den håller en ganska lättsam ton.

Wendy: ”Immortality? Is that really even a curse?”
Joanna: ”Immortality with endless motherhood. Do you know how many times I gave birth before they invented the epidural? Not to mention soap.”

Joanna: ”But you’ve been gone a long time, Wendy, and the girls and I have been doing just fine.”
Wendy: ”Really? Just fine? You’re on trial for murder.”

Det är fånigt och lite såpigt och himla roligt. Särskilt Wendy (Mädchen Amick) är ett underhållande yrväder. Motsatsparet med en sansad och en vild syster kan tyckas lite utslitet, men grejen är att det funkar ju. Samspelet mellan Joanna (Julia Ormond) och Wendy är kul. Döttrarna är också varandras motsatser, men inte lika roliga, antagligen för att skådespelarna inte är mycket att hurra för.

I början hade jag svårt att få grepp om döttrarna, dvs. bartendern Freya och bibliotekarien Ingrid. Skådespelarna ser ut att vara runt 30, men karaktärerna bor fortfarande hemma hos mamma och deras beteende ger inte direkt några ledtrådar om deras ålder. De skulle nästan lika gärna kunna vara 18 som 28 – bortsett från att tonåringar knappast skulle ha deras jobb. Nu har jag läst att Freya fyller 30 i nästa säsong, så det var uppenbarligen det äldre alternativet, men det märks som sagt inte.

Det finns även en trasslig kärlekshistoria, som går ut på att Freya har någon sorts själsfrändekoppling till sin fästmans bror, och den biten kunde jag klara mig utan. Förutbestämd kärlek tråkar ut mig, triangeldraman tråkar ut mig och killarna i fråga är också tråkiga.

Jag tror att Witches of East End har blivit nerlagd nu, men det finns i alla fall två säsonger med totalt 23 avsnitt. Jag har sett 7.

Tittar på tv

Nu gnäller jag på Arrow igen

Spoilervarning för säsong 3 av Arrow.

141114_arrow

Jag tror att Arrow har knuffat undan Nashville från förstaplatsen i den ärofyllda kategorin ”Mest irriterande tv-serie som jag inte kan sluta titta på eftersom den är så himla underhållande”. Det är ett irritationsmoment som överskuggar alla andra och det är att ingen har talat om för Quentin Lance att Sara är död! Det är helt orimligt att Laurel skulle gå och dra ut det på det här viset. Jag vill slå den som fattade det manusbeslutet med en kaktus.

Laurel hör ju inte till mina favoriter (även om jag är lite mer vänligt inställd till henne och skådespelerskan Katie Cassidy numera) men till hennes försvar måste sägas att hon har någon form av moralisk kompass och jag kan inte se minsta gnutta trovärdighet i att hon väljer att inte berätta för sin far att hans andra dotter är död. Att hon gör det valet av hänsyn till hans hälsa är bara en slö ursäkt från manushåll.

När rollfigurer beter sig helt out of character på det här viset beror det vanligtvis på att de som bestämmer över handlingen vill banka in något som inte riktigt skulle funka om karaktärerna faktiskt betedde sig som de brukar. Men nu har det gått fem avsnitt sedan Sara mördades och än har jag inte sett några tecken på att det skulle vara till fördel för handlingen att låta Quentin vara ovetande. Det är bara drama för dramats skull. Vilka såpafasoner.

Tittar på tv

Att titta på Gilmore Girls och upptäcka att jag har blivit vuxen

gilmore girls season 1 Jag ser om mysiga Gilmore Girls för första gången på flera år och fick någon sorts OMG-upplevelse angående hur jag förhåller mig till Rory och Lorelai. Tidigare har jag känt mig närmast dottern Rory, medan föräldern Lorelai har varit den vuxna, visserligen ung för att ha en 16-årig dotter men ändå någon som liksom var på stort avstånd från mig, som levde i en annan värld.

Men nu när jag började se serien igen märkte jag nästan på en gång hur jag betraktar Rory som barnet och Lorelai som den som, trots våra olikheter, är ungefär som jag. Och det gav ju lite svindel. Visst är det vanligt att jag uppfattar karaktärer på ett nytt sätt när jag ser om en tv-serie eller film efter flera år, men jag tror inte att jag har varit med om ett så tydligt skifte i identifikation tidigare. Det ska bli intressant att se om jag fortsätter att känna likadant allt eftersom de blir äldre i serien, som ju utspelar sig under sju år.

Tittar på film

Spring Breakers

141028_springbreakers Jag tittar inte bara på tv-serier, ibland kollar jag på film också!

Spring Breakers (2013) handlar om fyra tjejer som har lov och så desperat vill bryta sig loss ur sin tristess att de rånar en restaurang för att få råd att åka till Florida och festa. Väl där träffar de på rapparen och gangstern Alien och fortsätter sin våldsamma väg.

Spring Breakers har fått en del skit för att vara en gubbsjuk ursäkt för att filma snygga tjejer i bikini. Jag förstår den reaktionen – de monotona slowmobilderna på mängder av halvnakna, supande ungdomar är väldigt tröttsamma – men samtidigt tycker jag att den tyder på att man inte har lyckats se längre än den nakna huden.

Trots att tjejerna är klädda i bikini en stor del av filmen och ofta är fysiskt nära varandra, känns kamerans närgångna blick på dem sällan slemmig (till skillnad från nämnda festscener) och skildringen av deras vänskap och närhet är fullständigt trovärdig. ”Those girls are scary”, får Faith, den yngsta av dem, höra av sina andra kompisar innan resan. ”They’re just so cold. They act like they got demon blood.” Och jag gillar råheten i deras osympatiska sidor och hur man inte kan säga att det är Alien som drar ner dem, hur de styr. Det är något befriande med söta, lättklädda tjejer som inte skildras som söta, lättklädda tjejer ”ska”, som är antihjältar snarare än objekt. Det är deras berättelse, deras kalla blickar, deras sätt att försöka spränga sig ut.

Och så är det ju snyggt. Starka färger och en kamera som ständigt rör sig, ständigt låter fyllefokus glida. Vissa repliker upprepas som voiceover flera gånger under filmen, som en krock mellan förväntningar och verklighet. Det är som en hallucinatorisk neondröm om tomhet och våld som ändå ger en liten gnutta hopp. Ja, jag gillade den mycket mer än jag trodde att jag skulle.

Jag rekommenderar även Emma Gray Munthes recension. Älskar meningen ”En film om när Hudgens, Gomez och Benson bestämde sig för att vara med i en Korine-film, om när Britney Spears rakade huvudet och slogs med paraply.”

Tittar på tv

Arrow 3×01: The Rant

Tredje säsongen av Arrow har börjat och det första avsnittet lyckades pricka in så många tröttsamma troper att jag kände att mitt rantande behöver mer utrymme än vad som ges på Twitter. Och det är såklart SPOILERVARNING på det här inlägget.

1. Det är farligt att vara tillsammans med mig på grund av anledningar!

Något av det mest irriterande med kärlekshistorier i action/äventyr/fantasygenrerna är när det blir en massa will-they-or-won’t-they på grund av att en av personerna i ett kanske-par, vanligtvis den som har det fysiska övertaget, tycker att det skulle vara för farligt. ”Jag skulle vara en dålig partner för att jag är emotionellt uppfuckad och ägnar nätterna åt att klättra på hustak och skjuta pil på folk” är visserligen ett hyfsat rimligt argument, men vad jag är trött på är det klyschiga händelseförlopp som ser ut på följande sätt:

A och B är kära i varandra. A vill inte ha någon romantisk relation, för att det skulle vara farligt för B. (A tycker såklart inte att B själv ska avgöra vilka risker hen är villig att utsätta sig för. Och dessutom är det mest en ursäkt för att A inte kan hantera sina egna känslor.)
Efter många vändor bestämmer sig A för att inleda något med B ändå.
Skit händer, B blir skadad, eller utsätts åtminstone för stor fara.
A tycker att hen hade rätt från början i att ett romantiskt förhållande var en dålig idé och dumpar B.

I Arrows fall är det huvudpersonen Oliver, som inte vill inleda något med sitt teams hackergeni Felicity. I senaste avsnittet bestämmer sig Oliver för att ändå försöka och man bara vet att på hans och Felicitys första riktiga date kommer det att hända något som får honom att ändra sig. Och det gjorde det. Det involverade ett raketgevär.

141016_arrow2
”Then say never. Stop dangling maybes.”

För att göra det hela ännu mer irriterande spelade Oliver även distraktionskortet. Ni vet: A tycker att ett romantiskt förhållande med B skulle vara distraherande och om A är distraherad händer dåliga saker, som att folk dör! Men A är ju redan förälskad i B och de är ändå i varandras liv konstant, oavsett om de är tillsammans eller inte, och B hamnar ändå i farliga situationer konstant, oavsett om de är tillsammans eller inte. Tydligen är inte det farligt distraherande?

Argh.

2. Eftersom jag är hjälten tycker jag att jag får bestämma över andra vuxna människor.

Men Olivers rövhattighet var inte slut där. Hans sidekick Diggle ska få barn med sin exfru/flickvän Lyla, vilket får Oliver att finna det lämpligt att hålla ett sånt där på ytan omtänksamt men egentligen respektlöst ”det är för farligt för dig att jobba med mig, och jag förbjuder dig att hjälpa till”-tal för Diggle, som med rätta blev förbannad.

141016_arrow
”You would be dead ten times over if it wasn’t for me!” På honom bara, Diggle.

När barnet väl är fött ändrar sig Diggle och säger till Oliver att han hade rätt. Barnet är viktigare. Och det har jag i sig inget problem med. Om det där med att springa omkring på nätterna och jaga skurkar tillsammans med en snubbe med pilbåge börjar verka som en extra dum idé när man precis har fått ett spädbarn så är det såklart en helt rimlig reaktion. Vad som gör mig orolig är vad det innebär för tv-serien. Innebär detta att Diggle får en mindre roll, eller försvinner helt? Det hoppas jag verkligen inte. Jag gillar honom och varje hjälte av Arrow-typen behöver någon som grälar på honom när han är dum i huvudet. Dessutom vore det himla dumt om den enda icke-vita av huvudpersonerna försvann.

Nej, jag tror inte att Diggle försvinner. Snarare kommer det att hända något som drar honom tillbaka till Arrow-teamet. Och vad ligger närmast till hands? Att något händer med Lyla och/eller barnet, såklart. Och om/när det händer, kommer jag att bli så himla, himla trött. Liksom, finns det någon mer utslitet och slött sätt att motivera en manlig karaktär?

3. You killed my father, prepare to die!

Och på tal om karaktärers motivation … Avsnittet avslutades med att proppa stackars Sara full med pilar, och den här gången lär hon vara död på riktigt. Det var såklart väntat att Sara måste bort på något sätt, för att Laurel ska ta över läderjackan och så småningom bli Black Canary. Men jag trodde naivt att det skulle räcka med att Sara gav sig av i slutet av förra säsongen. Att hon skulle komma tillbaka en kort stund bara för att dö kändes rätt taskigt. (Även om jag inte hyste några särskilda känslor för Sara, så skulle jag föredra att hon bara var borta, så att man kunde tänka sig att hon och Nyssa låg och sippade drinkar på en trevlig strand någonstans.)

Att en karaktär får dö för att ge någon annan en story är ju vanligt i nämnda genrer, men i Arrow används det så mycket att det börjar bli riktigt löjligt. Att Oliver blir The Hood i första säsongen beror ju på hans pappas död. Att Diggle slog sig ihop med Oliver berodde mycket på att han ville få tag i den som mördade hans bror. Malcolm Merlyn blev skurkig efter att hans fru blev mördad. Slade blev skurkig efter att Shado blev mördad. Laurels hela destruktiva arc i andra säsongen byggdes på Tommys död, och nu antar jag att typ allt hon gör – och Arrow-teamet gör – i tredje säsongen kommer att byggas på Saras död.

Alltså, ni som bestämmer över Arrow. Ni vet att ibland gör folk saker av andra orsaker än att någon närstående har dött? Det går att hitta på andra sätt att motivera sina karaktärer.

Surfeminism Tittar på tv

Hej Masters of Sex, män kan också bli sexuellt trakasserade

Jag blev ledsen av senaste avsnittet av Masters of Sex (2×10). Det har jag i och för sig blivit flera gånger den här säsongen, men då av bra anledningar – starka scener där något sorgligt hände karaktärer jag bryr mig om. Igår blev jag ledsen på grund av dåligt omdöme i hanteringen av makt och sex.

Läkaren Austin Langham har börjat jobba som talesperson för bantningspillret Cal-O-Metric. (Jävligt konstig sidohandling, för övrigt.) Chefen för företaget är en kvinna, Flo Packer, som är tänd på honom och väldigt tydlig med detta. Austin är inte lika förtjust, så att säga. Austin är, för er som inte är bekanta med honom, tv-seriens player som var otrogen mot sin fru sådär en miljon gången innan de skilde sig, och Flo verkar tycka att då kan han väl lika gärna ligga med henne också – och om han inte gör det kan han säga hej då till sitt jobb. Så i senaste avsnittet bjuder Flo hem Austin och börjar kladda på honom. Medan Austin försöker prata sig ur situationen tar hon på honom och struntar i vad han säger. Han försöker förklara att när en man inte är intresserad så fungerar inte utrustningen, varpå Flo fortsätter att gräva i hans byxor och nöjt konstaterar att den verkar fungera utmärkt.

140918_mos1
140918_mos2

140918_mos3

Det gjorde mig så himla obekväm för att det kändes som att de gjorde lite skoj av en väldigt obehaglig situation. Skulle det ha funnits en skämtsam ton i en scen där en kvinna hotas med sparken av sin manliga chef om hon inte ligger med honom? Knappast. Jag undrade en stund om jag överreagerade, om jag läste in något som inte fanns där. Masters of Sex har sina problem, men jag tror fan bättre om dess skapare och manusförfattare än att de ska höhö:a om sexuella övergrepp. Men sedan kom den jävla katten. Scenen hemma hos Flo slutar nämligen med att kameran riktas mot en soffa, där Flos katt ligger och spinner. Uppenbar skojton.

Och jag fattar inte. Ska det föreställa lite roligt för att Flo inte är idealsnygg som de flesta av Austins tjejer? Ska det föreställa lite roligt att Austins ”utrustning” sviker honom genom att fungera även när han inte vill? Ska det föreställa lite roligt att Austin kanske är attraherad av Flo, trots att han inte vill vara det? Jag fattar inte vad som är meningen. Förväntas jag ha en liten gnutta sympati för Flo, som uppenbart är ensam och olycklig och viftar med sin makt för att få Austin att ge henne den bekräftelse hon vill ha? Blä.

Efteråt ser Austin obekväm ut. Han säger att det var en engångsgrej, varpå hans chef upplyser honom om att det lär bli återkommande. Och jag undrar hur serien ska styra upp den här skiten i kommande avsnitt, om de ändå ska lyckas göra något vettigt av den här skärningspunkten av sex, makt och kön där de just trampade så himla snett. Det är inte okej att skildra sexuellt tvång som skämt, bara för att den som utsätts är en man som vanligtvis ligger med allt som rör sig.

Har ni sett avsnittet? Uppfattade ni också det som att de gjorde sig lite lustiga över situationen, eller var det bara jag?

Tittar på tv

”Lightning gave me abs?”

Känns inte tv-hösten väldigt tråkig? De senaste dagarna har det tjoats om att Gilmore Girls kommer till Netflix i oktober, och det är ju himla fint (själv har jag tänkt se om min Gilmore Girls-box i höst och ser fram emot gemensam GG-psykos), men när det gäller nya tv-serier är mitt samlade intryck meh.

Snart börjar det rulla igång nya säsonger av tv-serier jag redan följer (Downton Abbey, American Horror Story, Arrow, Nashville, Agents of S.H.I.E.L.D., Reign) men bland de nya finns det inte en enda som jag känner någon särskilt förväntan inför. Peppen är noll. Men det finns ändå några nykomlingar som jag är lite nyfiken på – och alla är serietidningsbaserade, vilket väl säger något om variationen i utbudet.

gotham

Gotham (Fox, 22 september)
Ja, Batmans Gotham. Den ska fokusera på James Gordon (Ben MacKenzie, yay!) när han är en ung polis som deltar i utredningen av mordet på Bruce Waynes föräldrar. Tydligen ska den också väva in origin stories för kända Batman-skurkar som Pingvingen och Catwoman. Vet inte hur de ska få till det på ett vettigt sätt, men jag är nyfiken.

Lagliga personer kommer att kunna streama den på Filmnet.

constantine

Constantine (NBC, 24 oktober)
Bygger på serietidningen Hellblazer och handlar om John Constantine, magiker och ockult detektiv, typ. Änglar, demoner och gott vs. ont väntar. Enligt TV.com känns den lite som Supernatural, ”just with a little less chiseled cheekbone.” Jag vet inte så mycket om Constantine utöver att fans av serietidningen verkar ha hatat filmen från 2005, och att det har blivit rabalder om att han tydligen inte får röka en massa i tv-serieversionen. Men vi vet ju alla att det är helt ok att mörda och ha sig på tv, men röka får man bara göra i Mad Men eftersom det utspelar sig på 60-talet.

theflash

The Flash (The CW, 7 oktober)
Det kan ju hända att jag tar en titt på Arrow-spinoffen The Flash också, bara för att det finns så lite nytt som verkar kul eller intressant. Jag förväntar mig att den kommer att vara väldigt fånig (hejhej), och förhoppningsvis rolig (”Lightning … gave me abs?”). Jag tror att den kan ge upphov till roliga recaps också. Jag menar, den har inte ens börjat än och folk slår redan knut på sig själva för att skriva skojsigt om den. EW:

In 2001, Smallville sold superhero pop to the spandex-wary masses with ”no flights, no tights” as its mantra. More than a decade later, the world has gone Comic-Con, and television can let its geek flag fly. The Flash is proof: It’s all tights, all flights … of fancy. It’s also great fun — a brightly lit companion to the gritty noir of its CW predecessor Arrow. Grant Gustin charms and commands as Barry Allen, egghead CSI–turned–fastest man alive. He’s a nerd-sweet man-child of steel, and he wears the scarlet unitard like he was born to it.

Jag läste just nyheten att Nick Tarabay kommer att spela skurk i några avsnitt av den kommande Arrow-säsongen (tack, Anna), en skurk som tydligen är mer förknippad med The Flash. Innebär det att han kommer att synas mer där senare? I så fall har jag ju en riktig anledning att se The Flash. Jag uppskattade verkligen Tarabay i Spartacus, han var fantastisk på att spela vidrig och sneaky. (Jag älskar för övrigt att antalet Spartacus-skådespelare i Arrow nu är uppe i fyra. Keep ‘em coming.)

Tittar på tv

Finding Vivian Maier

140803_vivianmaier För ett tag sedan såg jag den väldigt intressanta dokumentären Finding Vivian Maier. Den finns inte på SVT Play längre (Vivian Maiers okända bildskatt hette den där), men snubblar ni över den någon annanstans rekommenderar jag att ni ser den.

Det hela börjar 2007 då amatörhistorikern John Maloof köper en låda med gamla negativ på en auktion, eftersom han behöver gamla fotografier till en bok. Negativen är inte till någon nytta just för den boken, men när han tittar på bilderna tycker han att de är väldigt bra och vill ta reda på vem fotografen var. Det visar sig inte vara helt enkelt, men efter ett tag hittar han spår.

Vivian Maier var en ganska anonym person. Hon jobbade som hembiträde och barnflicka i Chicago under större delen av sitt vuxna liv. Hon fotograferade enormt mycket. Hon samlade på allt möjligt. Maloof intervjuar familjerna hon jobbade hos och fram träder bilden av en ganska speciell person, som var bra med barnen och men inte helt lätt att ha att göra med.

I början av dokumentären funderar jag lite på det etiska i att gräva upp en persons liv på det här viset. Vivian Maier verkar ha varit en väldigt privat person och skulle knappast uppskattat något snokande i hennes liv och de flesta som medverkar i dokumentären tror att hon skulle ha varit obekväm med den stora uppmärksamhet som hennes bilder har fått nu.

Även om Finding Vivian Maier såklart handlar om hennes fotografier och låter flera fotokunniga personer uttala sig om hur hon kunde ha varit en av 1900-talets kända fotografer om någon bara hade vetat att hon fanns, så handlar den mest om att Maloof och medregissören Charlie Siskel försöker ta reda på vem hon var som person. De växlar på ett enkelt men väldigt effektivt sätt mellan Vivians egna bilder och filmer och nutida intervjuer med personer som kände henne. Eller ”kände”. Som en av dem säger så visste de väldigt lite om henne, trots att de levde tätt inpå varandra. Man får hela tiden precis tillräckligt med information för att intresset ska hållas uppe och ge en känslan av att det kommer mer – och efter ett tag att det som kommer mot slutet kommer att vara något mörkt. Av föräldrarna och de nu vuxna barnen som intervjuas förstår man att Vivian Maier inte bara var udda, men också väldigt ensam och antagligen psykiskt sjuk. Hon kunde också vara elak och ibland till och med våldsam.

Och då kommer den lite obekväma känslan igen. Vivian själv är ju död. Hon hade ingen familj och inga nära vänner. De som berättar om henne är personer som hon jobbade åt, eller som hade stött på henne för att de bodde eller jobbade i närheten. Det finns ingen annan. Och samtidigt uppskattar jag den här dokumentären väldigt mycket. Finding Vivian Maier är välgjord, fascinerade och sorglig och hennes enorma samling av bilder är ett fantastiskt tidsdokument.

En del foton kan ses på vivianmaier.com.

Tittar på tv

Orphan Black

140427_op

Jag har ju inte skrivit något alls om en av de bästa serierna jag har sett de senaste åren!

Kanadensiska science fiction-serien Orphan Black börjar med småfifflaren Sarah Manning, som en kväll när hon väntar på tåget ser en kvinna som ser ut precis som hon själv, bortsett från att den andra kvinnan är prydlig och ser ut att ha rätt gott om pengar. Kvinnan tar av sig skorna, lämnar sin handväska på perrongen och hoppar framför tåget.

Sarah tar handväskan och drar. Hon tänker att eftersom hon och den döda Beth är så lika kan hon komma åt Beths pengar. Men så enkelt går det såklart inte och ju mer Sarah får veta om den andras liv, desto värre blir läget för henne själv. Beth var polis. Beth var inte en okänd tvillingsyster, utan en klon. Det finns flera kloner, och de verkar dö, en efter en. Någon jagar dem. Mer än så ska jag kanske inte säga.

Orphan Black är spännande, engagerande och roligt och har gott om oväntande vändningar och flera bra bikaraktärer (jag älskar Sarahs fosterbror Felix och deras fostermamma Siobhan.) Och så är det Tatiana Maslany, som är minst halva grejen med serien. Nu, när andra säsongen nyligen har börjat, har vi sett totalt tio kloner. Alla är inte viktiga karaktärer, men det är ändå tio roller för en person. Hur funkar det? Skitbra.

Man kan tro att det skulle kännas lite som ungefär samma person i olika peruker, men så är det inte. Tatiana Maslany gör ett fantastiskt jobb med att göra varje klon till en egen individ, från fotbollsmorsan Alison till biologen Cosima. Visst gör deras frisyrer och klädstilar att det är lätt att skilja dem åt vid bara ett snabbt ögonkast, men det är också så att de pratar olika, har olika kroppsspråk och så olika utstrålning att man enkelt skulle kunna skilja de flesta av dem åt även dem åt även utan de olika stilarna. De kan vara i samma scen utan att jag tänker på att det är samma skådespelerska. Till och med när klonerna låtsas vara varandra, vilket händer några gånger, är Maslany trovärdig som exempelvis Sarah-som-lite-misslyckat-försöker-vara-Cosima. (För det är ju inte samma sak som om Alison försökte vara Cosima.)

Alla borde se, helt enkelt.

Blaj Fotodagbok

Flufflurarna

FlufflurarDen här fluffiga hybriden av öronmuffar och hörlurar som jag skaffade i vintras hör till både de bästa och sämsta köp jag har gjort de senaste halvåret.

Bästa för att jag har använt dem mycket och tycker att de är jättepraktiska och typ världens bästa uppfinning.

Sämsta för att precis som man kan vänta sig av fluffiga, billiga lurar är ljudkvaliteten rätt skruttig. Jag är inte så noga med sånt, så när till och med jag tycker att det är kasst är det antagligen ganska illa. (Och originalsladden var det något fel på, så ibland lät det bara ur en av lurarna tills jag skaffade en annan.) Men eftersom jag oftast lyssnar på prat och inte musik när jag är ute och går stör det inte så mycket.

Nu har det blivit för varmt för att använda dem, men nästa gång kalla tider närmar sig ska jag försöka hitta varma, gosiga lurar med bättre ljud, om sådana existerar.