Kostymdramahelg Tittar på tv

Saker jag vill se

Så många kostymdraman, så lite tid! Här är tre tv-serier som jag väldigt gärna vill se. Någon gång.

20150503_villse

Bomb Girls. Var och när? Kanada, andra världskriget. Vad? Om ett gäng kvinnor som arbetar i en fabrik med att tillverka bomber. Varför? För att In Another Library skrev fint om den för några år sedan. ”Det jag främst gillar med Bomb Girls – och anledningen till att jag började titta på serien – är att den gör ett försök att återberätta en del av historien ur kvinnors perspektiv, något som inte framkommer speciellt ofta kommer fram i vare sig historieundervisningen eller populärkulturen.”

Peaky Blinders. Var och när? Birmingham, 1920-talet. Vad? Om gangsters i snygga kläder. Varför? För att Ida Kjellin, som egentligen inte gillar ”snyggt våld”, ändå tyckte att den var skitbra. Och jag gillar ju dessutom snyggt våld, så vad kan gå fel? ”Det fula har aldrig varit snyggare, det skitiga aldrig så glamouröst: askan virvlar som snöflingor i luften, det är svart och eld och sot och gyttja och så kommer det ett gäng ytterst välklädda män gående i slow motion till tonerna av Nick Cave.” Solklart fall av watching for the plot, obviously.

Wolf Hall. Var och när? Storbritannien, första halvan av 1500-talet. Vad? Maktspel med Thomas Cromwell, Henry VIII och Anne Boelyn. Varför? För att Fiktiviteter tokhyllade den och kallade den ”ljuvligt spektakel”. Mmm, spektakel.

Kostymdramahelg

Kostymdramahelgen, dag 1

Dagens inlägg:

Jag skrev om filmen Austenland, som jag blev lite besviken på.
Fiktiviteter tipsade om sina bästa kostymdramer. (Jag måste se Wolf Hall snart! Och läsa den …)
Även Boktimmen skrev om favoriter och olika typer av kostymdramer.
The Owl & The Pussycat skrev om Agent Carter.
Lyrans Noblesser skrev om 40 år av kostymdrama.
Fantasygrottan skrev om martial arts-filmer i historisk miljö.
Deliquate listade både favoriter och kommande filmer och tv-serier som hon ser fram emot.
Helkie listade tio kostymdramer som utspelar sig under 1800- och 1900-talen.
Jag bloggade om tv-kostymdramernas nr 1 de senaste åren: Downton Abbey.

Jättekul! Ni har gett mig så många tips! Tror ni att man kan ta tjänstledigt några veckor bara för att kolla på kostymdrama?

Jag kommer att skriva ett eller kanske två inlägg till imorgon. Det är fritt för vem som helst att göra samma. Hojta till bara, så samlar jag ihop alla länkar på söndag kväll.

Kostymdramahelg Tittar på tv

Farväl till Downton

20150502-downtonabbey

När det meddelades att nästa säsong av Downton Abbey blir den sista sörjde jag inte ett dugg, trots att jag har följt den i fem säsonger. Under senaste säsongen väntade jag till och med in SVT:s sändningar, för att kunna #tvcirkeln-twittra under och efter avsnitten. Det är dags att avsluta nu och jag hoppas att den lyckas knyta ihop på ett bra sätt, för den har ju en tendens att spreta lite hit och dit.

Det finns mycket Downton Abbey som kan vara lite störande och konstigt. Det är tendensen att hänga sig fast vid vissa ointressanta plotlines i evigheter, exempelvis ”Är Bates en mördare?”-historien. Det är känslan av att inte särskilt lång tid har gått, trots att den faktiskt har utspelat sig under mer än 10 år. Karaktärsutveckling, vad är det? Det är romantiseringen av det ”goda” maktförhållandet mellan den snälla överklassen på Downton och deras tjänstefolk och att det liksom inte verkar särskilt ansträngande att jobba där. Visst är kökspersonalen stressad ibland, men de flestas arbetsuppgifter verkar bestå av att pyssla med lite påklädning och fluffa till täcken. Det är inte som att man får se någon skrubba golvet tills huden på händerna spricker.

DA är ett bra exempel på det förrädiska i många kostymdramer, att den gör mys av en sunkig tidsperiod. Det är ju mysigt att titta. Det är mysigt med kläderna och miljöerna och det är roligt att sitta och himla med ögonen åt alla konstiga etikettregler och vanor och tvångsmässiga klädbyten. Att skratta högt när Mary Crawley sveper in och säger med sin snorkigaste röst ”I’m going upstairs to take off my hat.” Nog försöker den väl vara politisk och den röda tråden är ju samhällsförändringar och nedmonteringen av den brittiska adelns sätt att leva, men den är liksom för snäll för att framstå som särskilt kritisk mot maktförhållanden osv.

Och ändå. Visst tittar jag för myset, men mest tittar jag ju för karaktärerna, för att jag på riktigt tycker om många av dem och vill veta hur det går för dem. För att även när handlingen i stort går på tomgång eller tar någon larvig vändning så bryr jag mig inte så mycket, mest vill jag bara följa med när de puttrar på med sina liv. Jag hejar som fan på Daisy och hennes nya kunskapstörst och frihetslängtan. Mitt hjärta går sönder när Mrs Patmore ser ledsen ut. Jag blev tårögd av glädje när Mrs Hughes och Mr Carson gick ut i vattnet hand i hand i slutet av fjärde säsongen. Jag tycker att Tom får för lite plats. Jag önskar Tomas något bra, trots att han är en skit. Jag tycker att manusförfattarna borde sluta plåga Edith – hon är varken särskilt intressant eller rolig, men kom igen?! Jag älskar Mary, både på grund av och trots hennes kyla och snorkighet. Mest av alla älskar jag Violet Crawley, som har de bästa replikerna av alla. Och då menar jag alla.

Kostymdramahelg Tittar på film

Austenland

150502_austenland Typiskt nog börjar jag den här kostymdramahelgen med en diss, eller i alla fall en halvdiss. För några dagar såg jag den romantiska komedin Austenland, som inte riktigt var så rolig som jag hade hoppats. Kostymdramagenren har ju mycket som man kan – och bör – driva med och filmens premiss gjorde mig ganska förväntansfull.

Jane Hayes (Keri Russell) är besatt av Jane Austen och drömmer om en egen Mr Darcy. I brist på 1800-talsliv och Darcy har hon en stor pappfigur föreställande karln i fråga och har dessutom inrett sitt sovrum så kostymdramanördigt att hennes vän börjar ifrågasätta Janes mentala hälsa när hon ser det. Hennes besatthet når kulmen när hon bränner sina besparingar på en semesterresa till ”Austenland”, där besökarna får lajva 1800-tal, klä sig i tidstypiska (nåja) kläder, gå på bal och flirta med tjusiga gentlemän, som ju egentligen är skådespelare anställda av Austenland.

Men Janes resa blir inte som hon hade tänkt sig. Hon har fått ett sämre semesterpaket än de andra gästerna, hon blir illa behandlad av Austenlands ägarinna (Jane Seymour!), och hon börjar efter ett tag känna sig instängd och tröttna på både leken och sällskapet. Självklart har hon också en kärlekshistoria, eller två.

En annan skribent (jag har tappat bort länken) skrev om Austenland att om man ska driva med något så bör man vara snäppet smartare än det man driver med, och det är det som är problemet med Austenland – den känns mer klumpig än smart. Humorn är ofta av den överdrivna och skräniga sorten och den enda som verkligen lyckas med sina pajaskonster är James Callis som den sliskige ”Colonel Andrews”, som bitvis är hysteriskt rolig trots att han är så långt över gränsen fånig att det egentligen inte borde funka.

Det är en film med en del charm – miljöerna och kläderna, Austen-referenserna och den avige Mr Nobley som är Austenlands version av Mr Darcy – men den är verkligen ojämn. Ibland fnissar jag, men ofta tycker jag också att den är pinsam. Det är en småkul film som duger bra att slå ihjäl en trött kväll med, men inte mer än så. 2 hattar av 5.

Surfeminism Tittar på tv

True Detective

Av någon anledning har det här legat som utkast i nästan ett halvår. Men varsågoda. Precis vad världen behöver, en till text om True Detective!

Jag ska bara få det här ur vägen först:
True Detective har fått en del kritik för att vara snubbig, och ja, den är väldigt snubbig. Så om man känner att tanken på ytterligare en berättelse där kvinnor nästan bara existerar som ett mordoffer, en försummad fru och någon ung älskarinna får en att vilja banka huvudet i soffbordet ska man kanske kolla på något annat. Det är en helt begriplig reaktion, så nu har jag varnat er.

20150418_truedetective

Jag tycker att hypen var någon överdriven – det brukar den ju oftast vara – men att det är en klart sevärd tv-serie, i synnerhet om man vill klura på destruktiv maskulinitet.

Huvudsnubbarna i detta snubbverk är de två poliserna Martin Hart och Rustin Cohle, som år 1995 letar efter en seriemördare som rövar bort och ritualmördar kvinnor och barn. Det finns även en parallell handling 2012, då varken Marty eller Rust är poliser längre. Istället blir de förhörda om vad som egentligen hände på 90-talet, för det verkar som att en liknande – eller samma? – mördare är igång igen.

True Detective utspelar sig i Louisiana och utnyttjar friskt den amerikanska söderns gotiska potential. Det är söderfall, religiösa symboler och en vag känsla av mystik. Klyschigt? Ja. Funkar ändå? Oh ja. Det är snyggt som fan och jag älskar fotot, ljuset, stämningen. Det snackas också en del om ”The yellow king” och svarta stjärnor och annat som får en att tänka på Robert W. Chambers och lovecraftianska fasor. Serien har egentligen inga uppenbart övernaturliga inslag, men om man känner till referenserna så ger de ett extra lager av möjlig galenskap som jag uppskattade.

Men det jag tänkte mest på under den första säsongens 8 avsnitt var varken mordfallet eller gotiken, utan de olika former av maskulinitet som skildras. Och jag lämnar den filosoferande superpolisen Rust lite åt sidan här, för jag betraktar honom mest som någon sorts actionfantasi. Det är Marty, som utåt framstår som en vanlig snubbe, som är den mest intressanta maskulinitetsstudien.

”You used to be a good man”, säger Martys fru Maggie (fantastiskt spelad av Michelle Monaghan) till honom vid ett tillfälle. Och en gång i tiden kanske han var det. Jag kan tänka mig att han själv ser sig så, åtminstone till en början. En bra kille. Polis med fru och två fina barn, en samhällets stöttepelare. Men han är också mannen som gång på gång är otrogen mot sin fru, men flippar när hon lämnar honom och flippar när hon också är otrogen som hämnd. Han är mannen som ligger med kvinnor som är mycket yngre än han själv, men kallar sin dotter slampa och örfilar henne när hon hittas i en bil med två killar.

Han är mannen som sitter och skojar och ger komplimanger åt de tre kvinnorna i hans familj, som om de hade det familjemysigt tillsammans, utan att fatta hur döda blickarna de ger honom är, utan att känna hur deras förakt dryper längs väggarna. (Det är en fantastisk och jättejobbig scen, som Kjell Häglund beskrev närmare i True Detective utreder hela manssamhället.) Inte förrän långt senare fattar han att hans totala ouppmärksamhet var ett större problem än till och med otroheten och drickandet.

Det skildras helt enkelt inte som ett dugg önskvärt att vara som Marty eller som Rust. Även om det förekommer en del romantiserande kring Rusts skills som polis, så är de destruktiva och sorgliga figurer, som river ner både sig själva och människorna omkring dem. När de möts igen 2012 och berättar lite för varandra om hur de har det, så visar det sig att det enda de gör är att jobba och sedan komma hem till tomma lägenheter och äta framför tvn resten av kvällen.

Det är en så sorglig scen och å ena sidan tyckte jag väldigt synd om dem och deras tomma liv, å andra sidan kände jag en rasande frustration över dem och alla andra fiktiva och verkliga män som har gått samma väg. Fan ta er. Er oförmåga att ta vara på andra människor ledde er hit.

Det var det. Läs även Fiktiviteter, som är inne på samma spår.

Kostymdramahelg

Kostymdramahelg! Vill du vara med?

kostymdrama

Vad? En temahelg då vi (för jag hoppas att någon mer vill vara med!) bloggar om ämnet ”kostymdrama”. Woho!

När? 2-3 maj.

Hur? Alla deltagare skriver i sina egna bloggar, men jag samlar ihop och länkar till alla inlägg här. Skriv vad ni vill – hyllande, kritiskt, djuplodande, topplistigt – bara det har med temat att göra.

Räknas [titel] som kostymdrama? Jag tänker inte definiera det närmare. Ni kan använda era egna tolkningar av begreppet, för jag är säker på att ordet inte betyder exakt samma för alla. :)

Var med! Hör av dig till maria(krumelur)vildvittra.se så ordnar jag ett schema för när alla deltagare kan posta sina inlägg.

Tittar på tv

Saker jag såg 2014, del 3: All the things

Avslutar årsammanfattningen med en prisutdelning till sånt som jag inte nämnde i de tidigare delarna. Här är 2014 års *trumvirvel* …

Sämsta avslut: True Blood var väl bra en gång i tiden? Det är inte bara något jag har inbillat mig?

Bästa avslut: Vikings, säsong 2. En av säsongens sista scener har jag sett om flera gånger. Fienden står besegrad på knä, omgiven av de andra centrala karaktärerna. Kameran glider mellan dem och de tittar på honom, ordlöst, som ett hånfullt avsked innan de en i taget lämnar rummet. Jag älskar teaterkänslan det ger, som att en efter en lämnar skådespelarna scenen, ackompanjerade av ett dovt trummande. Mycket stämningsfullt, mycket snyggt. Vikings är långt ifrån perfekt, men ibland får de till det så där löjligt bra.

Värsta hjärtkross: Allt som har att göra med Lillian DePaul i andra säsongen av Masters of Sex.

Virginia: ”I see the constellations in these freckles. Big Dipper. Ursa Major. And there’s Lilantha with her crown and her chariot.”
Lillian: ”Lilantha? There’s no Lilantha.”
Virginia: ”Oh you don’t know that myth? The warrior princess? Strong and brave? And so tall and beautiful that she struck some men down. Some men very down. But she knew who she was. And that is why she burns so brightly. You can always spot her in the sky.”

Värsta hjärtkross, hedersomnämnande: Sanningen om Morello i Orange is the New Black, säsong 2.

Vinnare i piratkriget: Black Sails. Det kom ju två piratserier förra året och trots mina irriterade inlägg om tuttar och Anne Bonny föredrog jag helt klart Black Sails aka ”Vi pratar mest om handel” framför den mer påkostade och fjantigare Crossbones, aka ”Akupunktur på de sju haven”.

Badassiga favoritkvinns: Eleanor Guthrie i Black Sails. Lagertha i Vikings. Catherine de’ Medici i Reign. Nina Sergeevna i The Americans. Raven Reyes i The 100.

Favoritsnubbar (extremt varierande badassgrad): Stiles Stilinski i Teen Wolf. Tyrion Lannister i Game of Thrones. Patrick Murray i Looking.

Mest irriterande tonårsdöttrar: Paige i The Americans, Maddie i Nashville. (Jag följer inte Homeland längre, men jag gissar att om jag hade gjort det hade Dana Brody också kommit med på listan här.)

Mest irriterande revirpissare: Clay Danvers i Bitten. Jag tror att han var den första som uppväckte mitt hat mot urban fantasy-genrens alfahannar – i bokform, alltså. Och han är inte mindre irriterande på tv.

Högsta antal meningslösa bifigurer: Nashville. Stryp hälften av karaktärerna snarast, tack.

Bästa repliker: Violet Crawley i Downton Abbey. Tantpower.

Käraste återseende av Sparty-skådis: Craig Parker. Arrow och The Flash tar ju in gamla Spartacus-skådespelare på löpande band, vilket jag tycker är roligt, men bäst är Craig Parker som den intrigerande slemhögen Narcisse i Reign. Jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag tycker att han är fantastisk eller motbjudande, vilket väl är ett tecken på en bra och underhållande skurk.

Bästa föräldrar: Teen Wolf. Allvarligt. Melissa McCall och Sheriff Stilinski (har han ens ett förnamn?), dvs. mamman till huvudkaraktären och pappan till sidekicken, hör till bästa föräldraporträtten jag har sett i en tonårsserie. Nu är ju en del av charmen med Teen Wolf att den har ett högt tempo och att det händer crazybananasgrejer hela tiden, men flera gånger under den senaste säsongen önskade jag att den skulle lugna ner sig lite och stanna längre i de vardagliga ögonblicken, i synnerhet med föräldrarna. Till och med Scotts pappa, som ju inte har hört till seriens fantastiska föräldrar, fick en riktigt gripande scen med sin son i den senaste säsongen. (Jag syftar på scenen då pappa FBI-agent, uppenbart skakad, försöker förklara för Scott hur det känns att döda någon. Och han vet såklart inte att Scott inte frågar av nyfikenhet eller omtanke, utan för att han vill ha hjälp med att hantera den död han själv möter hela tiden.)

Värsta syskon: Mary Crawley, jag älskar vanligtvis din snorkighet, men varför är du så gräslig mot Edith? Om inte Downton Abbey förklarar varifrån den här bottenlösa elakheten kommer ifrån innan serien tar slut kommer jag att bli missnöjd.

Mest oväntade romans: Kenna och Bash i Reign. Jag brydde mig inte om någon av dem förrän de blev påtvingade att gifta sig med varandra, med oväntat gulligt resultat. Plötsligt framstod de båda som ganska sympatiska.

Mest utdragna zzz: ”Är Bates en mördare?”-ploten i Downton Abbey. Herregud, det räcker. Alla har somnat för länge sedan.

Mest frustrerande: HBO Nordic. Så många bra tv-serier, så irriterande tjänst.

WTF? Sherlock, säsong 3. Jag orkar inte ens.

Jag ligger säsonger efter och bryr mig inte: Mad Men, The Walking Dead och House of Cards.

Bästa kloner, bästa fyllemusikal, bästa fosterbror, bästa fostermor med gevär, bästa fuldans, BÄSTA ALLT: Orphan Black.

Tittar på tv

Saker jag såg 2014, del 2: The Leftovers

Sen fortsättning på 2014-listan! Fler delar kommer.

150117_leftovers

Bok & TV: Tom Perrottas roman The Leftovers blev tv-serie på HBO och det råkade bli så att jag läste boken delvis parallellt med att jag såg första säsongen. Det hade kunnat bli knasigt, men fungerade faktiskt jättebra. De kompletterade varandra, som i stora drag samma berättelse men i två parallella universum, och jag tyckte mycket om båda.

The Leftovers utspelar sig i en liten amerikansk stad några år efter att miljontals människor över hela världen plötsligt försvann spårlöst. Tom Perrottas välskrivna, gripande roman är en ganska lågmäld skildring av några människor som utan förklaring förlorade sina nära och hanterar förlusten och dess oförklarlighet på minst sagt olika sätt. Genom dem får man också glimtar av hur samhället har förändrats, som sekter och andra organisationer som har uppstått, men det är det nära perspektivet som är viktigast.

Damon Lindlofs tv-serie, som han utvecklade tillsammans med Perrotta, är som the dark and twisted version, där samma sak har hänt ungefär samma personer, men de tar delvis andra vägar. Sjunker djupare, går längre. Den är mer våldsam och konstig, glider ibland mellan verklighet och hallucination. Det finns också glimtar av ett större perspektiv, som antyder att något skumt pågår, som helt saknas i boken. Första säsongen hade 10 avsnitt och det kommer att bli åtminstone en till. Jag är lite rädd för att den har stor spåra ur-potential, men så länge den håller sig nära karaktärerna och inte fokuserar för mycket på ”något skumt pågår”-biten, för det är ju där spåra ur-potentialen ligger, kommer jag att fortsätta titta. Jag vill faktiskt inte veta vad det är som har hänt, för jag kan inte tänka mig någon förklaring som inte skulle göra berättelsen sämre så fort den avslöjas. Det intressanta är inte vad som hände, utan följderna för personerna som blev kvar.