Surfeminism Tittar på tv

True Detective

Av någon anledning har det här legat som utkast i nästan ett halvår. Men varsågoda. Precis vad världen behöver, en till text om True Detective!

Jag ska bara få det här ur vägen först:
True Detective har fått en del kritik för att vara snubbig, och ja, den är väldigt snubbig. Så om man känner att tanken på ytterligare en berättelse där kvinnor nästan bara existerar som ett mordoffer, en försummad fru och någon ung älskarinna får en att vilja banka huvudet i soffbordet ska man kanske kolla på något annat. Det är en helt begriplig reaktion, så nu har jag varnat er.

20150418_truedetective

Jag tycker att hypen var någon överdriven – det brukar den ju oftast vara – men att det är en klart sevärd tv-serie, i synnerhet om man vill klura på destruktiv maskulinitet.

Huvudsnubbarna i detta snubbverk är de två poliserna Martin Hart och Rustin Cohle, som år 1995 letar efter en seriemördare som rövar bort och ritualmördar kvinnor och barn. Det finns även en parallell handling 2012, då varken Marty eller Rust är poliser längre. Istället blir de förhörda om vad som egentligen hände på 90-talet, för det verkar som att en liknande – eller samma? – mördare är igång igen.

True Detective utspelar sig i Louisiana och utnyttjar friskt den amerikanska söderns gotiska potential. Det är söderfall, religiösa symboler och en vag känsla av mystik. Klyschigt? Ja. Funkar ändå? Oh ja. Det är snyggt som fan och jag älskar fotot, ljuset, stämningen. Det snackas också en del om ”The yellow king” och svarta stjärnor och annat som får en att tänka på Robert W. Chambers och lovecraftianska fasor. Serien har egentligen inga uppenbart övernaturliga inslag, men om man känner till referenserna så ger de ett extra lager av möjlig galenskap som jag uppskattade.

Men det jag tänkte mest på under den första säsongens 8 avsnitt var varken mordfallet eller gotiken, utan de olika former av maskulinitet som skildras. Och jag lämnar den filosoferande superpolisen Rust lite åt sidan här, för jag betraktar honom mest som någon sorts actionfantasi. Det är Marty, som utåt framstår som en vanlig snubbe, som är den mest intressanta maskulinitetsstudien här.

”You used to be a good man”, säger Martys fru Maggie (fantastiskt spelad av Michelle Monaghan) till Marty vid ett tillfälle. Och en gång i tiden kanske han var det. Jag kan tänka mig att han själv ser sig så, åtminstone till en början. En bra kille. Polis med fru och två fina barn, en samhällets stöttepelare. Men han är också mannen som gång på gång är otrogen mot sin fru, men flippar när hon lämnar honom och flippar när hon också är otrogen som hämnd. Han är mannen som ligger med kvinnor som är mycket yngre än han själv, men kallar sin dotter slampa och örfilar henne när hon hittas i en bil med två killar.

Han är mannen som sitter och skojar och ger komplimanger åt de tre kvinnorna i hans familj, som om de hade det familjemysigt tillsammans, utan att fatta hur döda blickarna de ger honom är, utan att känna hur deras förakt dryper längs väggarna. (Det är en fantastisk och jättejobbig scen, som Kjell Häglund beskrev närmare i True Detective utreder hela manssamhället.) Inte förrän långt senare fattar han att hans totala ouppmärksamhet var ett större problem än till och med otroheten och drickandet.

Det skildras helt enkelt inte som ett dugg önskvärt att vara som Marty eller som Rust. Även om det ibland är romantiserande kring Rusts skills som polis, så är de destruktiva och sorgliga figurer, som river ner både sig själva och människorna omkring dem. När de möts igen 2012 och berättar lite för varandra om hur de har det, så visar det sig att det enda de gör är att jobba och sedan komma hem till tomma lägenheter och äta framför tvn resten av kvällen.

Det är en så sorglig scen och å ena sidan tyckte jag väldigt synd om dem och deras tomma liv, å andra sidan kände jag en rasande frustration över dem och alla andra fiktiva och verkliga män som har gått samma väg. Fan ta er. Er oförmåga att ta vara på andra människor ledde er hit.

Det var det. Läs även Fiktiviteter, som är inne på samma spår.

Kostymdramahelg

Kostymdramahelg! Vill du vara med?

kostymdrama

Vad? En temahelg då vi (för jag hoppas att någon mer vill vara med!) bloggar om ämnet ”kostymdrama”. Woho!

När? 2-3 maj.

Hur? Alla deltagare skriver i sina egna bloggar, men jag samlar ihop och länkar till alla inlägg här. Skriv vad ni vill – hyllande, kritiskt, djuplodande, topplistigt – bara det har med temat att göra.

Räknas [titel] som kostymdrama? Jag tänker inte definiera det närmare. Ni kan använda era egna tolkningar av begreppet, för jag är säker på att ordet inte betyder exakt samma för alla. :)

Var med! Hör av dig till maria(krumelur)vildvittra.se så ordnar jag ett schema för när alla deltagare kan posta sina inlägg.

Tittar på tv

Saker jag såg 2014, del 3: All the things

Avslutar årsammanfattningen med en prisutdelning till sånt som jag inte nämnde i de tidigare delarna. Här är 2014 års *trumvirvel* …

Sämsta avslut: True Blood var väl bra en gång i tiden? Det är inte bara något jag har inbillat mig?

Bästa avslut: Vikings, säsong 2. En av säsongens sista scener har jag sett om flera gånger. Fienden står besegrad på knä, omgiven av de andra centrala karaktärerna. Kameran glider mellan dem och de tittar på honom, ordlöst, som ett hånfullt avsked innan de en i taget lämnar rummet. Jag älskar teaterkänslan det ger, som att en efter en lämnar skådespelarna scenen, ackompanjerade av ett dovt trummande. Mycket stämningsfullt, mycket snyggt. Vikings är långt ifrån perfekt, men ibland får de till det så där löjligt bra.

Värsta hjärtkross: Allt som har att göra med Lillian DePaul i andra säsongen av Masters of Sex.

Virginia: ”I see the constellations in these freckles. Big Dipper. Ursa Major. And there’s Lilantha with her crown and her chariot.”
Lillian: ”Lilantha? There’s no Lilantha.”
Virginia: ”Oh you don’t know that myth? The warrior princess? Strong and brave? And so tall and beautiful that she struck some men down. Some men very down. But she knew who she was. And that is why she burns so brightly. You can always spot her in the sky.”

Värsta hjärtkross, hedersomnämnande: Sanningen om Morello i Orange is the New Black, säsong 2.

Vinnare i piratkriget: Black Sails. Det kom ju två piratserier förra året och trots mina irriterade inlägg om tuttar och Anne Bonny föredrog jag helt klart Black Sails aka ”Vi pratar mest om handel” framför den mer påkostade och fjantigare Crossbones, aka ”Akupunktur på de sju haven”.

Badassiga favoritkvinns: Eleanor Guthrie i Black Sails. Lagertha i Vikings. Catherine de’ Medici i Reign. Nina Sergeevna i The Americans. Raven Reyes i The 100.

Favoritsnubbar (extremt varierande badassgrad): Stiles Stilinski i Teen Wolf. Tyrion Lannister i Game of Thrones. Patrick Murray i Looking.

Mest irriterande tonårsdöttrar: Paige i The Americans, Maddie i Nashville. (Jag följer inte Homeland längre, men jag gissar att om jag hade gjort det hade Dana Brody också kommit med på listan här.)

Mest irriterande revirpissare: Clay Danvers i Bitten. Jag tror att han var den första som uppväckte mitt hat mot urban fantasy-genrens alfahannar – i bokform, alltså. Och han är inte mindre irriterande på tv.

Högsta antal meningslösa bifigurer: Nashville. Stryp hälften av karaktärerna snarast, tack.

Bästa repliker: Violet Crawley i Downton Abbey. Tantpower.

Käraste återseende av Sparty-skådis: Craig Parker. Arrow och The Flash tar ju in gamla Spartacus-skådespelare på löpande band, vilket jag tycker är roligt, men bäst är Craig Parker som den intrigerande slemhögen Narcisse i Reign. Jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag tycker att han är fantastisk eller motbjudande, vilket väl är ett tecken på en bra och underhållande skurk.

Bästa föräldrar: Teen Wolf. Allvarligt. Melissa McCall och Sheriff Stilinski (har han ens ett förnamn?), dvs. mamman till huvudkaraktären och pappan till sidekicken, hör till bästa föräldraporträtten jag har sett i en tonårsserie. Nu är ju en del av charmen med Teen Wolf att den har ett högt tempo och att det händer crazybananasgrejer hela tiden, men flera gånger under den senaste säsongen önskade jag att den skulle lugna ner sig lite och stanna längre i de vardagliga ögonblicken, i synnerhet med föräldrarna. Till och med Scotts pappa, som ju inte har hört till seriens fantastiska föräldrar, fick en riktigt gripande scen med sin son i den senaste säsongen. (Jag syftar på scenen då pappa FBI-agent, uppenbart skakad, försöker förklara för Scott hur det känns att döda någon. Och han vet såklart inte att Scott inte frågar av nyfikenhet eller omtanke, utan för att han vill ha hjälp med att hantera den död han själv möter hela tiden.)

Värsta syskon: Mary Crawley, jag älskar vanligtvis din snorkighet, men varför är du så gräslig mot Edith? Om inte Downton Abbey förklarar varifrån den här bottenlösa elakheten kommer ifrån innan serien tar slut kommer jag att bli missnöjd.

Mest oväntade romans: Kenna och Bash i Reign. Jag brydde mig inte om någon av dem förrän de blev påtvingade att gifta sig med varandra, med oväntat gulligt resultat. Plötsligt framstod de båda som ganska sympatiska.

Mest utdragna zzz: ”Är Bates en mördare?”-ploten i Downton Abbey. Herregud, det räcker. Alla har somnat för länge sedan.

Mest frustrerande: HBO Nordic. Så många bra tv-serier, så irriterande tjänst.

WTF? Sherlock, säsong 3. Jag orkar inte ens.

Jag ligger säsonger efter och bryr mig inte: Mad Men, The Walking Dead och House of Cards.

Bästa kloner, bästa fyllemusikal, bästa fosterbror, bästa fostermor med gevär, bästa fuldans, BÄSTA ALLT: Orphan Black.

Tittar på tv

Saker jag såg 2014, del 2: The Leftovers

Sen fortsättning på 2014-listan! Fler delar kommer.

150117_leftovers

Bok & TV: Tom Perrottas roman The Leftovers blev tv-serie på HBO och det råkade bli så att jag läste boken delvis parallellt med att jag såg första säsongen. Det hade kunnat bli knasigt, men fungerade faktiskt jättebra. De kompletterade varandra, som i stora drag samma berättelse men i två parallella universum, och jag tyckte mycket om båda.

The Leftovers utspelar sig i en liten amerikansk stad några år efter att miljontals människor över hela världen plötsligt försvann spårlöst. Tom Perrottas välskrivna, gripande roman är en ganska lågmäld skildring av några människor som utan förklaring förlorade sina nära och hanterar förlusten och dess oförklarlighet på minst sagt olika sätt. Genom dem får man också glimtar av hur samhället har förändrats, som sekter och andra organisationer som har uppstått, men det är det nära perspektivet som är viktigast.

Damon Lindlofs tv-serie, som han utvecklade tillsammans med Perrotta, är som the dark and twisted version, där samma sak har hänt ungefär samma personer, men de tar delvis andra vägar. Sjunker djupare, går längre. Den är mer våldsam och konstig, glider ibland mellan verklighet och hallucination. Det finns också glimtar av ett större perspektiv, som antyder att något skumt pågår, som helt saknas i boken. Första säsongen hade 10 avsnitt och det kommer att bli åtminstone en till. Jag är lite rädd för att den har stor spåra ur-potential, men så länge den håller sig nära karaktärerna och inte fokuserar för mycket på ”något skumt pågår”-biten, för det är ju där spåra ur-potentialen ligger, kommer jag att fortsätta titta. Jag vill faktiskt inte veta vad det är som har hänt, för jag kan inte tänka mig någon förklaring som inte skulle göra berättelsen sämre så fort den avslöjas. Det intressanta är inte vad som hände, utan följderna för personerna som blev kvar.

Tittar på tv

Saker jag såg 2014, del 1: spioner, Buffy och psykosfärer

Inspirerad av TV.com’s Top 100 Everything of 2014 så har jag börjat göra en egen lista, men det är inte en topplista och den kommer inte att vara 100 punkter lång. Det är helt enkelt bra och dåliga grejer som jag minns från förra året, och jag håller mig inte bara till nya tv-serier. Vi får se hur många inlägg det blir.

Totalt jävla mörker: The Americans, säsong 2. The Americans är en i mitt tycke mycket bra thriller om två ryska spioner i USA på 80-talet. De är gifta och har barn, men bara för att ha en trovärdig täckmantel. Mycket av den intressanta spänningen i den första säsongen handlade dels om Elizabeths och Philips relation till varandra – vad är uppdraget, vad är riktiga känslor – och dels om de förhåll sig på olika sätt till livet i USA. I den andra säsongen blev konsekvenserna av deras dubbelliv allt tydligare och jobbigare och tvånget att följa order, oavsett egen vilja eller moral, oavsett vad det kan innebära för ens familj, låg som en tung mörk filt över allting. Det var särskilt ett avsnitt då Philip körde bil med en kidnappad man som vet att han ska dö som stannade kvar långt efteråt.

Totalt jävla mörker 2: Buffy, säsong 6. Det var nog tredje gången jag såg den säsongen och jag kom ihåg att den var mörk och deprimerande, men inte så här. I stort sett alla mår skit, men det är främst skildringen av Buffys depression, hennes tomhet, apati och overklighetskänslor, som slår hårdast. Hur ensam hon är med sin sorg, när alla omkring henne ständigt upprepar att allt är bra, kommer att bli bra. ”Why can’t I feel? My skin should crack and peel. I want the fire back.”

150102_1150102_2
150102_3150102_4

Svammel: True Detective, säsong 1. Det finns mycket att säga om årets mest omskrivna kriminalserie, och jag har ett längre inlägg på gång, men det som kvalar in på den här listan är Rust Cohles nihilistiska filosoferande om livet, universum och allting. Det svänger mellan creepy, poetiskt och sjukt pretto och jag tyckte att det var bitvis asroligt.

Rust: ”This place is like somebody’s memory of a town, and the memory is fading. It’s like there was never anything here but jungle.”
Marty: ”Stop saying shit like that. It’s unprofessional.”

När Rust i ett avsnitt tittade ut genom bilfönstret och muttrade ”Fuck, I don’t like this place. Nothing grows in the right direction.” kände jag för att hojta ”This is bat country!” Min favorit var nog när Rust sade ”Look, as sentient meat, however illusory our identities are, we craft those identities by making value judgements. Everybody judges, all the time. Now, you got a problem with that, you’re living wrong.”, varpå Marty tittade skeptiskt på honom och undrade ”What’s scented meat?”

Okej, det får räcka. Att citera True Detective är så 2014.

Äntligen: Agents of S.H.I.E.L.D. blev bra! När Marvels tv-serie om mänskliga agenter i en värld där det finns superhjältar började hösten 2013 var den – tyvärr – ungefär som jag hade väntat mig: smårolig, men inte direkt något att hurra över. Jag såg kanske 8 avsnitt och gav sedan upp. Men mot slutet av första säsongen började det snackas om förbättring så jag gav den en chans till. Och ja, så fort tv-serien hakade i händelserna i Captain America 2: The Winter Soldier, som ju jämnade SHIELD:s högkvarter med marken, började det verkligen hända grejer.

Plötsligt blev det spännande på riktigt, för nu kändes det som att det faktiskt var något som stod på spel. Organisationen föll sönder och samman, agenterna gick från ”Vi är SHIELD och kan göra vad fan vi vill” till att vara underdogs jagade av halva världen, upplägget med ”veckans skurk” dumpades till förmån för längre arcs, de ganska platta karaktärerna fick mer liv när världen rasade omkring dem och allt blev så jävla mycket bättre.

Tittar på tv

The Last Ship

Mellandagarnas hjärndöda underhållning för min del var Michael Bay-apokalypsen The Last Ship med 10 avsnitt. Skeppet i titeln är det amerikanska militärfartyget USS Nathan James, som under ledning av kapten McSteamy (okej, han heter Tom Chandler i den här tv-serien) puttrar runt i Arktis. Det ingår i deras uppdrag att inte kommunicera med omvärlden, så de har ingen aning om att en virussjukdom håller på att döda stora delar av jordens befolkning. Med dem är också mikrobiologen Rachel Scott, som har en aning, och som letar efter en ursprunglig version av viruset. Så i korthet går det ut på att de ska utveckla ett vaccin och rädda världen.

141228_tls3

Yay: The Last Ship ser bra ut och har flera riktigt spännande avsnitt. Den utspelar sig mestadels till havs, vilket jag ju är svag för. Jag är även svag för Rhona Mitra, som spelar Rachel Scott. Skutan har en hyfsat blandad besättning och det är ju alltid ett plus i min bok att när skeppets XO gormar ”Chief engineer, give me a status!” kommer svaret från personen på bilden till vänster:

141228_tls1 141228_tls2
141228_tls4
141228_tls5

Och jag ska inte spoila sista avsnittet, men man fick en blick på vad som pågår på land och det gjorde mig väldigt nyfiken på nästa säsong.

Meh: Träigt skådespel, träig dialog och jag fastnade inte riktigt för någon av karaktärerna – efter flera avsnitt kom jag fortfarande knappt ihåg vad någon hette. Bad guys kan inte sikta. Den medicinska biten kan man antagligen slita sitt hår över, men det hör ju till. ”America, fuck yeah!”-nivån är rätt hög och skurkarna som kapten Käklinje och hans besättning möter är exempelvis Ryssen (vad annars?), al-Qadia och en slemmig sydamerikansk knarkboss. I ett avsnitt stannar de vid Guantanamo för att tanka och plockar med sig en f.d. fångvakt som får rollen som comic relief. Eh, okej.

Något jag inte blev riktigt klok på var nivån av råhet. Å ena sidan är det rätt mycket våld och död – sjuka människor, lik i drivor, en del pang pang. Å andra sidan är den ovanligt ”snäll”, både som skildring av den militära miljön och som apokalyps. Inga slagsmål bland besättningen, ingen skåpsupande befälhavare, inget myteri, inga trakasserier eller ifrågasättande av den kvinnliga besättningens kompetens. Det är knappt ens någon som är ful i munnen. Det är någon sorts mysapokalyps som pågår på den där båten. Och även om det mest är en bra grej att de undviker de uppräknade militärfilmsklyschorna (i synnerhet sexismen, tack), för det finns så det räcker ändå, så får jag inte riktigt ihop det.

Visst, alla tv-serier kan inte vara The Walking Dead- eller Game of Thrones-råa, men det är för stor skillnad mellan de snälla pojkarna och flickorna på skeppet och den mycket råare världen utanför det. Kanske är det bristerna i skådespeleriet och karaktärsskildringen som gör att de konflikter som ändå finns ombord känns som småtjafs. Kanske är jag lite skadad av att ha Spartacus bland mina favoritserier. Eller kanske är det bara de gamla vanliga snedvridna påhitten om vad som är okej att skildra på tv/film som ställer till det. Ni vet: Det är okej att visa högvis med namnlösa döda och det är okej att meja ner ”fienden” utan dåligt samvete, men hjältarna får inte göra dumma saker och man får inte svära.

Tittar på tv

Witches of East End

Här kommer ett tv-tips ur kategorin ”fånigt men roligt”, komplett med lökig promobild!

141124_witches

Witches of East End handlar om en familj av häxor med irriterande tv-hår: Joanna Beauchamp, hennes vuxna döttrar Ingrid och Freya, och hennes syster Wendy. Joanna är drabbad av en förbannelse som gör att hon själv är nästan odödlig, medan hennes döttrar alltid dör unga. Knappt har hon hunnit begrava dem förrän hon på magisk väg blir gravid igen, och så upprepar sig historien. För att skydda dem har Johanna bestämt att den här gången ska de inte få veta något om magi. De ska få leva ett vanligt liv. Och det funkar ganska länge – Freya och Ingrid har aldrig hunnit bli så gamla som de är i den här inkarnationen – men det normala, magifria livet får såklart ett slut när någon av Joannas gamla fiender dyker upp och ger sig på familjen.

Jag började kolla på Witches of East End när jag var hemma och hostade några dagar och den var perfekt för det. Jag älskar ju häxor på tv och film (The Craft i mitt hjärta) och här råder det ingen brist på ritualer att gotta sig i. Men det är inte direkt någon mörk häxhistoria, trots att folk dör åt höger och vänster, det kletas blod och det liggs med spöken, utan den håller en ganska lättsam ton.

Wendy: ”Immortality? Is that really even a curse?”
Joanna: ”Immortality with endless motherhood. Do you know how many times I gave birth before they invented the epidural? Not to mention soap.”

Joanna: ”But you’ve been gone a long time, Wendy, and the girls and I have been doing just fine.”
Wendy: ”Really? Just fine? You’re on trial for murder.”

Det är fånigt och lite såpigt och himla roligt. Särskilt Wendy (Mädchen Amick) är ett underhållande yrväder. Motsatsparet med en sansad och en vild syster kan tyckas lite utslitet, men grejen är att det funkar ju. Samspelet mellan Joanna (Julia Ormond) och Wendy är kul. Döttrarna är också varandras motsatser, men inte lika roliga, antagligen för att skådespelarna inte är mycket att hurra för.

I början hade jag svårt att få grepp om döttrarna, dvs. bartendern Freya och bibliotekarien Ingrid. Skådespelarna ser ut att vara runt 30, men karaktärerna bor fortfarande hemma hos mamma och deras beteende ger inte direkt några ledtrådar om deras ålder. De skulle nästan lika gärna kunna vara 18 som 28 – bortsett från att tonåringar knappast skulle ha deras jobb. Nu har jag läst att Freya fyller 30 i nästa säsong, så det var uppenbarligen det äldre alternativet, men det märks som sagt inte.

Det finns även en trasslig kärlekshistoria, som går ut på att Freya har någon sorts själsfrändekoppling till sin fästmans bror, och den biten kunde jag klara mig utan. Förutbestämd kärlek tråkar ut mig, triangeldraman tråkar ut mig och killarna i fråga är också tråkiga.

Jag tror att Witches of East End har blivit nerlagd nu, men det finns i alla fall två säsonger med totalt 23 avsnitt. Jag har sett 7.

Tittar på tv

Nu gnäller jag på Arrow igen

Spoilervarning för säsong 3 av Arrow.

141114_arrow

Jag tror att Arrow har knuffat undan Nashville från förstaplatsen i den ärofyllda kategorin ”Mest irriterande tv-serie som jag inte kan sluta titta på eftersom den är så himla underhållande”. Det är ett irritationsmoment som överskuggar alla andra och det är att ingen har talat om för Quentin Lance att Sara är död! Det är helt orimligt att Laurel skulle gå och dra ut det på det här viset. Jag vill slå den som fattade det manusbeslutet med en kaktus.

Laurel hör ju inte till mina favoriter (även om jag är lite mer vänligt inställd till henne och skådespelerskan Katie Cassidy numera) men till hennes försvar måste sägas att hon har någon form av moralisk kompass och jag kan inte se minsta gnutta trovärdighet i att hon väljer att inte berätta för sin far att hans andra dotter är död. Att hon gör det valet av hänsyn till hans hälsa är bara en slö ursäkt från manushåll.

När rollfigurer beter sig helt out of character på det här viset beror det vanligtvis på att de som bestämmer över handlingen vill banka in något som inte riktigt skulle funka om karaktärerna faktiskt betedde sig som de brukar. Men nu har det gått fem avsnitt sedan Sara mördades och än har jag inte sett några tecken på att det skulle vara till fördel för handlingen att låta Quentin vara ovetande. Det är bara drama för dramats skull. Vilka såpafasoner.

Tittar på tv

Att titta på Gilmore Girls och upptäcka att jag har blivit vuxen

gilmore girls season 1 Jag ser om mysiga Gilmore Girls för första gången på flera år och fick någon sorts OMG-upplevelse angående hur jag förhåller mig till Rory och Lorelai. Tidigare har jag känt mig närmast dottern Rory, medan föräldern Lorelai har varit den vuxna, visserligen ung för att ha en 16-årig dotter men ändå någon som liksom var på stort avstånd från mig, som levde i en annan värld.

Men nu när jag började se serien igen märkte jag nästan på en gång hur jag betraktar Rory som barnet och Lorelai som den som, trots våra olikheter, är ungefär som jag. Och det gav ju lite svindel. Visst är det vanligt att jag uppfattar karaktärer på ett nytt sätt när jag ser om en tv-serie eller film efter flera år, men jag tror inte att jag har varit med om ett så tydligt skifte i identifikation tidigare. Det ska bli intressant att se om jag fortsätter att känna likadant allt eftersom de blir äldre i serien, som ju utspelar sig under sju år.

Tittar på film

Spring Breakers

141028_springbreakers Jag tittar inte bara på tv-serier, ibland kollar jag på film också!

Spring Breakers (2013) handlar om fyra tjejer som har lov och så desperat vill bryta sig loss ur sin tristess att de rånar en restaurang för att få råd att åka till Florida och festa. Väl där träffar de på rapparen och gangstern Alien och fortsätter sin våldsamma väg.

Spring Breakers har fått en del skit för att vara en gubbsjuk ursäkt för att filma snygga tjejer i bikini. Jag förstår den reaktionen – de monotona slowmobilderna på mängder av halvnakna, supande ungdomar är väldigt tröttsamma – men samtidigt tycker jag att den tyder på att man inte har lyckats se längre än den nakna huden.

Trots att tjejerna är klädda i bikini en stor del av filmen och ofta är fysiskt nära varandra, känns kamerans närgångna blick på dem sällan slemmig (till skillnad från nämnda festscener) och skildringen av deras vänskap och närhet är fullständigt trovärdig. ”Those girls are scary”, får Faith, den yngsta av dem, höra av sina andra kompisar innan resan. ”They’re just so cold. They act like they got demon blood.” Och jag gillar råheten i deras osympatiska sidor och hur man inte kan säga att det är Alien som drar ner dem, hur de styr. Det är något befriande med söta, lättklädda tjejer som inte skildras som söta, lättklädda tjejer ”ska”, som är antihjältar snarare än objekt. Det är deras berättelse, deras kalla blickar, deras sätt att försöka spränga sig ut.

Och så är det ju snyggt. Starka färger och en kamera som ständigt rör sig, ständigt låter fyllefokus glida. Vissa repliker upprepas som voiceover flera gånger under filmen, som en krock mellan förväntningar och verklighet. Det är som en hallucinatorisk neondröm om tomhet och våld som ändå ger en liten gnutta hopp. Ja, jag gillade den mycket mer än jag trodde att jag skulle.

Jag rekommenderar även Emma Gray Munthes recension. Älskar meningen ”En film om när Hudgens, Gomez och Benson bestämde sig för att vara med i en Korine-film, om när Britney Spears rakade huvudet och slogs med paraply.”