Tittar på tv

Orphan Black

140427_op

Jag har ju inte skrivit något alls om en av de bästa serierna jag har sett de senaste åren!

Kanadensiska science fiction-serien Orphan Black börjar med småfifflaren Sarah Manning, som en kväll när hon väntar på tåget ser en kvinna som ser ut precis som hon själv, bortsett från att den andra kvinnan är prydlig och ser ut att ha rätt gott om pengar. Kvinnan tar av sig skorna, lämnar sin handväska på perrongen och hoppar framför tåget.

Sarah tar handväskan och drar. Hon tänker att eftersom hon och den döda Beth är så lika kan hon komma åt Beths pengar. Men så enkelt går det såklart inte och ju mer Sarah får veta om den andras liv, desto värre blir läget för henne själv. Beth var polis. Beth var inte en okänd tvillingsyster, utan en klon. Det finns flera kloner, och de verkar dö, en efter en. Någon jagar dem. Mer än så ska jag kanske inte säga.

Orphan Black är spännande, engagerande och roligt och har gott om oväntande vändningar och flera bra bikaraktärer (jag älskar Sarahs fosterbror Felix och deras fostermamma Siobhan.) Och så är det Tatiana Maslany, som är minst halva grejen med serien. Nu, när andra säsongen nyligen har börjat, har vi sett totalt tio kloner. Alla är inte viktiga karaktärer, men det är ändå tio roller för en person. Hur funkar det? Skitbra.

Man kan tro att det skulle kännas lite som ungefär samma person i olika peruker, men så är det inte. Tatiana Maslany gör ett fantastiskt jobb med att göra varje klon till en egen individ, från fotbollsmorsan Alison till biologen Cosima. Visst gör deras frisyrer och klädstilar att det är lätt att skilja dem åt vid bara ett snabbt ögonkast, men det är också så att de pratar olika, har olika kroppsspråk och så olika utstrålning att man enkelt skulle kunna skilja de flesta av dem åt även dem åt även utan de olika stilarna. De kan vara i samma scen utan att jag tänker på att det är samma skådespelerska. Till och med när klonerna låtsas vara varandra, vilket händer några gånger, är Maslany trovärdig som exempelvis Sarah-som-lite-misslyckat-försöker-vara-Cosima. (För det är ju inte samma sak som om Alison försökte vara Cosima.)

Alla borde se, helt enkelt.

Blaj Fotodagbok

Flufflurarna

FlufflurarDen här fluffiga hybriden av öronmuffar och hörlurar som jag skaffade i vintras hör till både de bästa och sämsta köp jag har gjort de senaste halvåret.

Bästa för att jag har använt dem mycket och tycker att de är jättepraktiska och typ världens bästa uppfinning.

Sämsta för att precis som man kan vänta sig av fluffiga, billiga lurar är ljudkvaliteten rätt skruttig. Jag är inte så noga med sånt, så när till och med jag tycker att det är kasst är det antagligen ganska illa. (Och originalsladden var det något fel på, så ibland lät det bara ur en av lurarna tills jag skaffade en annan.) Men eftersom jag oftast lyssnar på prat och inte musik när jag är ute och går stör det inte så mycket.

Nu har det blivit för varmt för att använda dem, men nästa gång kalla tider närmar sig ska jag försöka hitta varma, gosiga lurar med bättre ljud, om sådana existerar.

Tittar på tv Ytligt

Mycket viktigt inlägg om Teen Wolf

Jag har ett längre inlägg på gång om senaste Teen Wolf-säsongen, men först måste jag säga något om kläderna, som jag har haft lite roligt åt.

Medan garderobsfolket verkar ha någon sorts tävling om hur korta kjolar de kan tilldela de kvinnliga huvudkaraktärerna utan att de visar underkläderna, har de manliga (bi)karaktärerna i stort sett likadana t-shirtar på sig allihopa. Åtsittande, tunna, ofta v-ringade, ofta i klara färger – men självklart aldrig i samma färg som någon annan kille i just det avsnittet. Det är faktiskt jätteroligt. Det är som att karaktärerna varje dag har snackat ihop sig för att matcha varandra utan att vara exakt likadana. ”Om du tar gul så tar jag grön och Derek får ta blå.” ”Okej. Ljus- eller mellanblå?” Spela roll om det gäller vänner eller fiender, kläderna måste koordineras.

Ett av de mest komiska exemplen är när tvillingarna kommer på Danny med att hångla med random namnlös snubbe i skolans källare:

140405_tw

Till och med random namnlös snubbe shoppar i samma butik!

EFIT Fotodagbok

EFIT 9 mars

Jag fick för mig att jag skulle köra Ett foto i timmen förra veckan, men sedan har jag inte hunnit göra ett inlägg av bilderna. Nåja. Det här är vad jag gjorde en söndag för nästan en vecka sedan. Spännande, spännande.

140309_0809
09. Jag vaknar vid åtta och ligger, min vana trogen, kvar i sängen och mobilsurfar och läser bloggar. Bonus: Blomma!

140309_10
10. Frukost med Lost Girl.

140309_11
11. När man har varit för lat för att sätta upp persienner kan man göra så här när solen bländar en vid skrivbordet.

140309_12
12. Det här fabulösa kottdjuret (skapat av Feuerzeug) håller mig sällskap när jag bloggar och grejar.
Läs mer

Tittar på tv

Anne Bonny är en pojkbandsposter

140226_annebonny Mer än halva säsongen av Black Sails har gått och jag är hyfsat nöjd. Den är, tyvärr, förväntat mansgrisig, men förutom det och en lite seg startsträcka gillar jag den här mer-administration-än-arr!-varianten av piratberättelse. Och i senaste avsnittet begav de sig äntligen ut på havet. Yay! Men alltså, hur ofta ska man behöva säga det? ”Jo, den är rätt kul, FÖRUTOM TUTTAR ÖVERALLT.” Så tröttsamt.

Men det som på allvar gör mig besviken är faktiskt inte någon av de olika varianterna av genusfail utan en alldeles vanlig karaktärs- och skådespelarfail. Anne Bonny är tråkig.

ANNE BONNY ÄR TRÅKIG. WTF.

Jag föreställer mig att när de klurade på hur Anne Bonny ska vara, så satt de med en checklista för olika klyschor som ofta används för att en karaktär ska framstå som farlig, mystisk och häftig.

[x] Har hatten neddragen i ansiktet (mystisk)
[x] Är fåordig (mystisk)
[x] Sitter/står inte som vanligt folk, utan hänger nonchalant, oavsett situation (häftig)
[x] Är bra på att kniva ihjäl folk (farlig)
[x] Slipar sina vapen (farlig)

Efter att ha kryssat i listan kände de sig nöjda och bara yeah, vår Anne Bonny är skithäftig. Men hon är ju så himla tråkig! Allt hon gör är att blänga under sin hatt och ibland yttra något surt. Och jag fattar att hon är sur, vem fan skulle inte vara det i det där sällskapet, men hela hennes attityd och kroppsspråk känns så påklistrat. När hon står eller sitter ”nonchalant” ser det ut som att hon poserar. Eleanor, som sköter handel och inte viftar med vapen, är sjuhundra miljoner gånger häftigare. (Jag älskar Eleanor.)

Vet ni vad jag tänker på? Jag tänker på gamla affischer med pojkband, eller någon ensam skönsjungande gosse, där killarna är klädda i baggy kläder och gör hiphopiga gester. Affischer som man tittar på och tänker ”Men lilla gubben, du har ju ungefär lika mycket street cred som jag.” Så känner jag när Anne Bonny sitter och slipar sina knivar.

Det skulle kanske hjälpa om Anne fick göra något annat än att vara en farligt poserande svans till Vane och Jack, men jag kan inte påstå att jag har känt mig ett dugg övertygad av henne i de scener då hon har varit utan dem heller.

Tittar på film

How I Live Now

howilivenow Daisy är en amerikansk tonåring som ska bo hos sina kusiner på den brittiska landsbygden över sommaren. Hon är motvillig och snäsig i början, men efter ett tag börjar hon trivas – och blir dessutom kär i kusinen Edmund.

How I Live Now (2013) utspelar sig i en nära framtid, där ett tredje världskrig verkar vara på gång. När London bombas är Daisy och hennes kusiner utan vuxet sällskap på gården. När befolkningen ska evakueras bestämmer de sig för att stanna, men blir senare ivägtvingade och separerade.

How I Live Now är fin att titta på, på ett sånt där fotobloggigt, instagrammigt vis. Mjukt ljus, vackra, soldränkta landskap, kort skärpedjup. Barn och djur som springer omkring och skrattar. Dagarna före katastrofen genom ett varmtonat filter. Det är snyggt, som sagt, men blir lite väl övertydligt idylliskt, särskilt eftersom färgerna blir dovare och ljuset kallare när kriget och våldet når dem. Inte direkt subtilt.

Daisy är inte en särskilt sympatisk person och ganska irriterande, men Saoirse Ronan som spelar henne har den där sortens magnetism som gör det svårt att ta blicken från henne. Det märks dessutom snabbt att Daisy inte bara är en surpuppa som tvingats ut på en resa hon inte var intresserad av, utan att den döda blicken och undvikande sättet kommer ur ett trasigt inre. Tankarna som maler i hennes huvud är uppmanande, tvingande, kontrollerande. Ändå har jag sett Ronan i mer engagerande roller. Hon gör ett rätt bra jobb här också, men Daisy är lite för avstängd för att jag ska ta henne till mig helt och hållet.

Jag vill gilla How I Live Now, men den har för många irriterande luckor. Ett exempel är den vattenlösa vandringen. Det görs en grej av att fienden har förorenat dricksvattnet på flera ställen, så det är inte säkert att dricka det utan renande tabletter. När Daisy och lilla Piper ger sig ut på en lång vandring blir vattnet ett problem. Detta visar filmen: Daisy glömmer att ta med tabletter, svär över att deras vatten är slut/nästan slut och hindrar Piper från att dricka vatten i skogen, eftersom de inte vet vilka vattendrag som är säkra.

Hur klarade de vätskebristen? Det får man inte reda på. Kanske hittade de ett övergivet hus där det fanns reningstabletter eller läsk eller annat drickbart. Kanske blev de desperata och drack ur bäckar ändå, och hade turen att vattnet var rent. Men eftersom det inte finns några sådana klargörande scener framstår det som att de vandrar i en vecka utan vätska, vilket ju inte är rimligt på något sätt.

Det finns flera frågetecken, varav ett är själva premissen för filmen. Varför skulle Daisys pappa skicka henne till Europa när läget är så instabilt att kriget lurar runt knuten? Är han helt världsfrånvänd? Är han världens största skitstövel? Hade han kanske ändå en bra anledning? Jag vet inte. Vid något tillfälle säger Daisy att hennes pappa skiter i henne, men det skulle kunna komma från vilken tonåring som helst som är sur över att spendera sommaren på landet. Det räcker inte.

En del konstigheter i filmen kan förklaras av att den berättas ur Daisys perspektiv, och det hon inte vet eller förstår om världen får inte heller tittaren reda på, men det duger inte för att sopa undan alla obegripligheter. Är det någon av er som har läst boken av Meg Rosoff som filmen är baserad på? Det skulle vara intressant att veta om den hänger ihop bättre.

Tittar på tv

Reign: ”Happiness is the one thing we queens can never have”

reign När jag först läste att The CW skulle göra en tv-serie om den skotska drottningen Mary Stuarts tid som tonåring vid det franska hovet mot slutet 1550-talet var jag beredd att bara HAHA, den skiten kan man ju inte se. Visserligen följer jag och har följt flera av den kanalens serier, men CW gör kostymdrama? Det kan ju bara bli trams, och inte ens bra trams.

Men sedan började jag se kommentarer från folk som motvilligt gillade serien. ”Veckans chock: jag är inte emot Reign”, skrev Anna Thunman. TV.com hade med Reign på sin Top 100 Everything of 2013-lista med kommentaren ”Look, we didn’t expect to love Reign when The CW first announced it’d ordered a full-on period piece. But somehow, the drama about a young Mary Queen of Scots has captured our eye with its fancy dresses and its hunky Nostradamus and Mary’s weirdo ghost friend Clarissa, who lives in a secret passageways. And OH YEAH, STAG HEADS JUST CASUALLY DRIPPING BLOOD ON SLEEPING QUEENS.” Jag gillar ju mina tv-serier med en gnutta crazy så jag tog en titt och hade oväntat kul.

Jag måste varna er som också är förtjusta i kostymdraman för att man absolut inte ska ge sig på att se Reign som först och främst ett historiskt drama, för ur den synvinkeln är det bara trams. (Det är nog trams ur de flesta synvinklar, men hey.) Det här med historisk korrekthet eller någon som helst känsla av en annan tid är bara att glömma. Reign känns mer som att man har plockat karaktärerna ur något nutida teen drama om de rika och vackra, typ Gossip Girl eller Pretty Little Liars, och slängt in dem i ett slott för att lyxlajva 1500-tal under en helg. De fnissar omkring i tokiga, totalt icke tidstypiska utstyrslar och ägnar lika mycket tid åt att bekänna sin kärlek åt höger och vänster som åt att försöka lönnmörda varandra.

I verkligheten hade Mary fyra hovdamer som alla hette Mary. Jag kan förstå att man byter namn på dem i en sån här serie, för om man inte lägger vikt på historisk korrekthet finns det inte så stor poäng med att behålla något som är så potentiellt förvirrande, men det lustiga med namnen de har fått istället är att de bättre än något annat illustrerar tonen i Reign. Här heter de Kenna, Aylee, Greer och Lola. Det blir liksom väldigt enkelt att välja. Vill man se en tv-serie där en av drottning Marys bästa vänner heter Lola? Ja/Nej.

Jag vill tydligen det. Reign är vad jag tittade på när jag var hemma och förkyld för några veckor sedan. Reign är vad jag tittar på när jag kommer hem från jobbet senare än planerat och det känns som att jag glömde min hjärna på tåget. Det är helt enkelt fluffig, fånig och underhållande guilty pleasure-tv som måste reta fullständig gallfeber på dem som bryr sig om realistiska skildringar av historien.

Surfeminism Tittar på tv

Black Sails, och att bli glad över smulor

blacksails Den första av årets två piratserier, Black Sails, har börjat och jag har sett första avsnittet. Det var inte riktigt vad jag hade väntat mig, på ett sätt som gör att jag känner mig försiktigt förväntansfull. Jag hade väntat mig att den skulle vara mer showig och tramsig, ni vet: folk som svingar sig i seglen, skriker Arr! och fäller fåniga oneliners, blodstänk i slow motion osv. Istället var tempot ganska lugnt, våldet mer fulslagsmål än uppvisning och folk snackade mest om ekonomi. Ingen läsare av den här bloggen har väl missat att jag är rätt förtjust i svinga-sig-i-seglen-trams, men det här verkar vara ett försök till en lite mer allvarlig piratserie och det uppskattar jag också.

(Handling, hittills: Kapten Flint har problem. Hans besättning är sur för att de inte har snott något rejält på länge, och funderar på att byta ut honom. Själv är han på jakt efter skatternas skatt, ungefär, men saknar en sida i en loggbok. John Silver dyker upp och är sneaky. Besättningen intrigerar, med varierande resultat. Alla kan trots allt inte vara bra på att vara sneaky. På land finns en bordell med prostituerade, mer pirater och handelsfolk som sysslar med svarta marknaden. Alla är sneaky.)

Det som stör är såklart det gamla vanliga. När kvinnor först dyker upp, sådär halvvägs in i piloten, är det i form av några prostituerade som entusiastiskt ska provköra den nya piraten på ön. Alltså. Vad fan är GREJEN med alla dessa FLOCKAR av horor som i en virvelvind av fnitter och ivriga händer SLÄNGER sig över män, som om de aldrig hade sett en karl förut? (De om några har ju sett en karl förut …) (Se även Anna-Karin Linders rant på Tv-dags om historia/äventyr/fantasy-genrernas besatthet av glada prostituerade.) Jag orkade knappt ens bli irriterad den här gången. Jag satt bara där och kände mig smått perplex. Allvarligt, en sån scen IGEN? Driver ni med mig? Vad är det här för jävla fantasi egentligen, som bara fortsätter att upprepas?

På plussidan verkade de kvinnliga karaktärer som fick göra något utöver att knulla rätt intressanta. Jag är särskilt nyfiken på hur det ska gå för Eleanor, dottern till en handelsman, när hennes far är ute ur bilden. Hoppas att hon kan hålla kvar makten och fortsätta med att sätta karlslokarna på plats. Jag blev också lite glad över att sexscenen mellan henne och en av de andra brudarna inte kändes manliga blicken-slemmig. Samtidigt är det sorgligt: om en sexscen mellan två kvinnor inte känns sunkig så blir jag glatt förvånad. Det var ju inte något särskilt med den, egentligen. Bara att den inte kändes ”höhö, brudar”.

Det påminner mig lite om det där ofta delade citatet av George R. R. Martin apropå hans kvinnliga karaktärer: ”You know, I’ve always considered women to be people.” Ja, det är ett bra citat. Snärtigt, lite humoristiskt och väldigt tacksamt att sprida vidare. Men att det har fått så stor spridning är väl ett tecken på hur sunkigt läget fortfarande är. Man är så svältfödd på vettighet när det gäller genus och sexualitet i ovan nämnda genrer att författare och andra kreatörer hyllas för självklarheter. De behöver inte ens göra något som är ovanligt bra. Det räcker med att inte vara en rövhatt så ställer sig folk upp och applåderar.

(Black Sails är en Starz-skapelse, men visas på HBO Nordic här.)

Musik

Tell me I’m your national anthem

140103_musik

Vad jag lyssnade mest på förra året (eller rättare sagt vad jag lyssnade mest på vid tillfällen då jag var uppkopplad) enligt Last.fm. 2013 var tydligen soundtrackåret.

Ramin Djawadi = Pacific Rim och Game of Thrones. Joseph LoDuca = Spartacus. Paul Leonard-Morgan = Dredd. Och Joss Whedon står där på grund av musikalavsnittet av Buffy och om man undrar vad sjutton en skådespelerska som Hayden Panettiere gör på en sån här lista så är anledningen att jag har lyssnat en del på musiken från countrysåpan Nashville som jag hatälskar att följa.

Och i övrigt är det bara Lana Del Rey och Lorde och en hög gamla favoriter.

Tittar på tv

Black Mirror

blackmirrors1 Black Mirror är en brittisk miniserie som har gått i två säsonger med tre avsnitt vardera. Avsnitten är fristående historier med nya karaktärer i varje, men den röda tråden är att de plockar upp något samtida fenomen och vrider det några varv extra. Jag har sett den första säsongen från 2011.

I första avsnittet ”The National Anthem” har den populära prinsessan Susannah har blivit kidnappad, och premiärministern får beskedet att det enda som kan rädda henne är att han har sex med en gris i livesänd tv. Jag ska inte säga mer om handlingen, för det kommer ett antal twistar, men däremot kan jag säga att jag kände mig helt manglad efter avsnittets slut. Desperationen är så stark att den liksom rinner ur ut skärmen.

”Fifteen Million Merits” är den del av trilogin som är mest uppenbart science fiction. Den utspelar sig i framtiden och huvudpersonen Bing ägnar större delen av sin dag åt att sitta på en cykel framför en skärm. Han cyklar för att generera energi åt samhället och ”merits” åt sig själv. Medan första avsnittet satiriserar nyhetsmedia och dess förhållande till politiken, ger det andra sig på bland annat underhållningsindustrin och jag fnissade högt åt den klockrena porträtteringen av domarna i talangprogrammet Hot Shots.

Det snackas ju ibland om hur skönt det är att ta paus från nätet/informationsflödet/tvn då och då. I Bings värld är det bokstavligt talat en lyx att stänga av. Väggarna i hans rum består av skärmar som ständigt visar något och det kostar merits att stänga av dem en stund. Precis som i resten av Black Mirror är det mycket som är obehagligt i ”Fifteen Million Merits”, men det som verkligen har fastnat på min näthinna är en scen när Bing har gjort slut på sina merits och inte kan stänga av skärmarna. Han försöker blunda, men då ljuder en signal som tvingar honom att titta. ”Fifteen Million Merits” innehåller en hel del bekant dystopigods och förvaltar det snyggt, men som helhet är det lite segt.

”The Entire History of You” är också sf, men av den mer lågmälda sorten. Det enda som skiljer samhället där från det nutida är en manick som kallas ”grain”, som opereras in bakom örat och som spelar in allt man upplever. Minnena kan man sedan spela upp, antingen bara för sig själv eller på en skärm inför andra, och vilket folk såklart gör. De kollar på jobbmöten och ältar hur det gick, eller kräver svartsjukt att få se sin partners minnen från vissa tillfällen. Det är riktigt jävla creepy och ett utmärkt exempel på en berättelse som ändrar en liten aspekt av samhället och sedan utforskar hur människors sociala relationer påverkas av förändringen. Mitt favoritavsnitt.